Hjärntrötthet vs Brinnande intresse å nyfikenhet

Hemma efter andra träffen på GIH och jag är så fast som man kan bli! Idrottspsykologi är sååå mycket bredare än man kan tro och alla de mindre inriktningarna är så mycket större och mer betydande än i alla fall jag anade. Gruppen tillsammans med läraren är superhärlig, jag snackade med några fler idag och har stött på många olika idrottare, få som håller på med samma, och det är hur kul som helst hur nyfikna alla verkar på att veta om varandras inriktningar och intressen.

Bilden nedan, från kursboken, sätter fingret precis på varför jag vill lära mer om det här kunskapsområdet!

...att psykologiska/mentala skickligheter kan hjälpa idrottare att få ut det mesta av sin fysiska kapacitet. Det är precis så jag upplevt det - utan den just mentala utvecklingen jag gått igenom senaste åren hade jag aldrig kunnat kalla mig svensk, europeisk eller världsmästare!

Apropå kurslitteraturen. Den gör mina hjärna till mos, den gör att ögonen vill blunda låångt innan läggdags trots att jag sovit ordentligt och inte läst någonting på nästan ett dygn. Uppladdningen idag var grymt mycket bättre planerad och utförd än förra torsdagen och jag kände mig mer med och i tid när klockan närmade sig 18. Men det slår mig att sånhär seg och ihållande hjärntrötthet har jag inte känt på länge, om någonsin! Och just nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna kombinera plugg med eventuella jobb eller annat i framtiden...

Det jag däremot vet är att jag kommer hitta en lösning när det väl gäller. Och att just nu är det här inte alls någon bitter reflektion, för det är så himla värt allt så länge jag får ut så mycket av det hela! De lagom avancerade föreläsningarna, frågeställningarna och diskussionerna sätter fart på tankar och reflektioner och om hjärnan blir så tlött av det så tackar jag enormt för att jag har råd med ordentliga sovmorgnar när det behövs.