Mäktigaste veckorna av de alla

Det slog mig nu, för en sekund, allt vad VM innebär. Det slog mig bland annat att om mindre än två dygn möter jag några vid cityterminalen, några fler i Skavsta och resten av alla sextionio grymma svenska brytare får jag sen träffa i Polen.

Jag tävlar inte förrän fredag men mamma och andra juniorer och mastrar börjar på onsdag och även mina tävlingsnerver ska vara i full gång vid det laget. Veckan är svår att föreställa sig som en verklig händelse men fybubblan vad jag vet att den kommer bli grym med allt den kan innehålla!

Skutt, skutt

"Trots" jobb så var idag en såndär extra glad dag! Sol, intressant allvarligt och inte så allvarligt snack, förbryllande lite tjejer på verkstan, lugnt, chill, smoothie, pyssel och lyckosparkar inför VM.

Är oerhört tacksam för det lilla extrajobbet på Tjejverkstan, som började med en armbrytar-workshop några tillfällen i våras efter att Heidi hade kommit med ett bord och instruerat i höstats. Superhärlig personal och superkreativa, roliga och mysiga tjejer!

Träningen var GRRRYM. Då kanske du tänker att jag tog i tills jag sprack eller helt enkelt bröt och kände mig stark, men det finns så mycket mer som kan göra ett armbrytarpass till ett grymt sådant. Och idag var det alla de jättemånga, det överraskande stora antalet underbara brytare som väntade när vi kom in i lokalen, som gjorde mig så superduperglad och taggad och skuttandes runt som om jag var... ja, väldigt glad. Det är jag också tacksam för, alla som gör mig glad - armbrytare som icke armbrytare, tack!

Och gonatt!

En liten tanke som dök upp i slutet av dagen

(Det är egentligen inte tid att ta upp det nu, en vecka innan VM, men gör jag inte det kanske det glöms utan att hinna försvinna det minsta.

En oro, som är lätt-ignorerad men ändå en oro, är den om tillbaka-till-skolbänken med mitt "nya" behov av tre gånger så mycket pluggtid plus tre gånger så mycket vila. Men det går som sagt att lägga åt sidan och visar ju sin vikt snart ändå.

En annan oro, eller rädsla eller försiktighet, är den som oroar sig för ömtåligheten av min kropp och hjärna. När jag tränar, promenerar eller bara är och någon, liten eller större, känslig punkt dyker upp så lägger jag genast av med det som jag misstänker är orsaken och om ingen sån står ut så är jag bara extra försiktig och uppmärksam. Och visst är väl det bra! Men ibland blir det lite för mycket, tar över och tar ifrån lite mer än det borde ha rätt till.

För att lösa det här, komma över rädslan för att skada min kropp och hjärna mer än den redan gjort själv, så måste jag helt enkelt lära mig att se när jag går till överdrift. Och våga mer, våga ta risker chanser - i alla fall de mindre, de jag egentligen inte ser någon giltig anledning till att inte ta.

Jag har alltid varit en av de mer försiktiga, på många sätt, men ett känsligt knä, en öm axel, en dålig natts sömn får inte stoppa mig från att "fånga dagen". Och nu när jag skrivit ner det, efter att bara ha tänkt det ett tag, så kan jag börja jobba på det - så nu kör vi! KBT är mina initialer, KBT är liksom min grej - hitta rädslan, jobba aktivt för att inte skrämmas av den.)

...

We don't laugh because we are happy, we are happy because we laugh.

Stop and smile

Har konstaterat att det blir mörkare tidigare och lite kyligare om fötterna på kvällen, men den här dagen var inget annat än varm och härlig. Reimers, sol, bad, bok, efter-semestern-stilla, extratrevligt hemma med mamsi och lillebror och sen en såndär njuta-av-min-vackra-stad-kvällspromenix.

Förresten. Om en vecka är vi i Gdynia för att påbörja VM-veckan. Om EN VECKA! Mina blogginlägg kanske inte visar det så mycket, men jag laddar, på mitt sätt. (Bland annat med den här asgrymma videon!)

Friends på Skansen

Idag instruerade jag armbrytning på Skansen tillsammans med David och även mamma var med en stund, dagens motto var hej och vi hittade massa nya friends. Förutom de alla underbara ungar och mammor och pappor och ungdomar och andra som kom och testade på vår favoritsport så hängde (eller nåt) vi även lite med bland andra Ulrik Munther och Jonas Gardell backstage, fett coolt.

De fluffiga lemurerna hälsade vi också på när vi hade vägarna förbi, skojiga individer!

Trött och nöjd som efter alla sånadär händelserika dagar.

Strax innan vi packade ihop var det en liten tjej som kom ännu en gång och frågade sådär barnbusigt och glatt om hon fick bryta igen - det var ju så kuuul - och självklart fick hon göra det. Hon hette också Klara och hon var den första som bett om min autograf, det kändes smickrande och häftigt och sådär hihii va gullig du är! Vet inte riktigt om den blev så snygg, men jag får väl öva lite innan den ser ut som Munthers och Gardells. Gonatt och tack för en över förväntan speciell dag!

När det drar ihop sig till avfärd

- Hotell och flyg fixat, så billigt det bara kan bli!
Rekordstort landslag på 69 pers och flygplan och hotell fullt av underbara människor i en vecka. Det här blir min sjunde resa med landslaget men det är något jag alltid ser lika mycket fram emot.
- Kontrollerad vikt som nått 59.9 än en gång, det går bra nu
- Härliga hemma-övningar och nytt plank-rekord på 4.5 min! Det är smärtsamt tålamodskrävande ibland men kul att se och känna resultat!
- Ska jobba två pass på Tjejverkstan där jag trivs
- Läst ut och lagt boken "Gold" av Chris Cleave på minnet - rekommenderas till alla som tycker om att läsa, idrottar med målinriktning och intresseras av livet som är så olika för olika personer!

- Fortsätt simma, fortsätt simma! Simma, simma, simma (ja, Hitta Nemo gick på TV här om dagen och den är jö så braaa)

En katt, en hare å en massa luftballonger

Så länge man stannar inne eller hänger där alla andra hänger kan man tro att här bara finns bilar, betonghus och människor. Det är därför jag tycker om att gå där det är lite mindre folk och lite mindre ljud, där det också finns mer grönt och träd som sträcker högt över.

(Mooot utegymmet för lite chins å dips å sånt)

Jag stannade och snacka lite med en fluffig katt, sympatiserade med en hundrädd hare och tänkte att kanske jag också vill åka i en såndär luftballong nån gång!

Glad lista!

- Ellie Goulding

- Icke-existerande sötsug - så mycket enklare att gå mot -60 när man inte tänker på chokladen som ligger i lådan hela tiden!
- Kvällspromenader!
- En lätt hjärna med tankar och ord vilandes på papper eller dator
- Favoritplatsen på berget där man ser allt

- Luftballongeer!

- Spontana och lyckade utegymsbesök
- Vändningar från nere till uppåt, från hängig till målmedveten och rak i ryggen!
- Ensiffrigt till ca 450 besökare på en dag, tack vare en delning på fb! Hej på er!

Vattenmänniska

Lugn filmkväll efter en härlig dag i Hellas med mamsi!

Jag är så grymt tacksam - speciellt sånahär svettiga dagar - för mina badgalna föräldrar som smittat av sig på mig, gav mig tre år på simfritids som liten och lärde mig skillnaden på kallt och uppfriskande. Att dyka i hav och sjö, simma runt, flyta på rygg och blunda eller se upp mot himlen, det är bland de skönaste känslorna jag tar vara på på sommaren!

Gonatt!

Aj, mina biceps

Det slår mig lite då och då, bland annat igår, hur skum den här sporten är. Men fybubblan vad GRYM, rolig, givande, härlig, häftig, varm, social, utvecklad, komplicerad, fascinerande, inspirerande, livsförändrande, etc den är!!!

Den 26-faldige världsmästaren Allen Fisher och hans fru Carolyn, som också har sina stora meriter, har varit på besök i veckan. Åkt hela vägen från San Diego, Californien, till Sverige för att lära oss allt de kan. Jag hade turen att få hänga lite med de utanför torsdagsträningen med Team Stockholm och träningslägret igår, vilket gav en hel del mer än bara armbrytarsnack och lite av det bjöds även på lägret. Vilket underbart par och sköna individer! Er vill jag träffa igen.

Så träningslägret i Nora alltså. Det var komplett kort sagt, det innehöll allt och lite till. Jag tyckte jag visste allt men det visade sig att det alltet var typ 10% - man blir aldrig fullärd, vilket kanske är charmen och det som får en att fortsätta. Armbrytning är en sport och armbrytare är atleter (även om vissa utövar det som en hobby). Tar man in och använder sig av allt som lärdes igår så kan man kanske bli lite mer atletisk också, allsidigt tränad och uthållig efter 5 minuters joggning!

Screencaps från Krigges som vanligt grymma film!

Med en fullproppad och mör hjärna sov jag gott, nu ska jag bara låta mina ömma biceps återhämta sig med en mättande skål havregrynsgröt och russin, för det tycker jag är gott!

Diagnoser, livsöden och annat man inte kommer ifrån #3

...

Bearbeta-och-komma-tillbaka

- Det första jag behövde jobba på och bearbeta, när jag skrevs ut och skulle pussla ihop bitarna av min verklighet igen, var minnena, känslan av och rädslan för dem - inte att glömma bort men kunna komma ihåg utan att skygga undan. Och dessutom låta de bra minnena, de som visar att det ju löste sig, få större utrymme. Under första halvåret mindes jag så starkt känslan av symptomen att jag ibland trodde något var pågång igen och var tvungen att försäkra mig på alla sätt innan jag kunde somna. Och tre år senare har oron fortfarande sin lilla lilla plats, men flashbacksen skrämmer mig inte längre.

- Att komma tillbaka till skolan för att slutföra gymnasiet var visst inte helt enkelt - ny klass med främmande elever som alla kände varandra och plötsligt behövde jag tre gånger så mycket tid för plugget och tre gånger så mycket vila, vilket var en svår balansgång - men det gick! Jag hade äntligen kommit tillbaka ordentligt i armbrytningen - bättre än nånsin sa vissa - och till slut lyckades jag även hitta tillbaka till någon slags studieteknik och ett intresse jag aldrig haft förut. Nu var möjligheterna fler än hindren.

"Life will knock us down, but we can choose whether or not to get back up." - Karate kid (2010)

- Låta det förstöra mig. Låta det definiera mig. Låta det stärka mig - ja, tack!

"When something bad happens in life you have three choices. You can either let it destroy you. You can let it define you. Or you can let it strengthen you." - Okänd

Att detta så kallade trauma skulle förstöra mig fanns aldrig på kartan, så det uteslöts direkt. Och så fort jag började hitta mina vägar och nya tankesätt så började det stärka mig som person. Det där med att definiera var dock inte lika enkelt. Denna erfarenhet tog all plats, hela min vardag och majoriteten av mina tankar, så det var svårt att inte presentera sig som "hej, jag heter halvblind och hjärnskadad" till en början - vilket ju låter hemskt.

För ett år sen, omkring mitt VM-brons (!) i damer -60 tror jag, när jag insåg hur mycket av mig det fortfarande ägde så bestämde jag mig för att aktivt ignorera och vända ryggen emot det. Nu vet jag att jag heter Klara och identifierar mig som äkta armbrytarnörd! (...Och är halvblind by the way, om ämnet kommer upp.)

- Att ha två så osynliga diagnoser kan ha sina fördelar och nackdelar - självklart är jag glad att jag inte ser dundersjuk ut och får sympatiblickar stup i kvarten men när folk inte vet eller glömmer så väntar de sig samma deltagarförmåga, "vanliga" livserfarenheter och intressen från mig, vilket jag inte alltid kan ge. Men alla måste inte alltid veta allt har jag kommit fram till. Huvudsaken är att jag själv vet, vad jag vill och kan.

- Och fördelar finns det också. Prylar eller dokument som stressar mig eller nåt kan jag bah lägga till höger. Jag kan totaldissa folk utan att de märker (ibland även utan att jag märker själv... sorry) bara genom att vända höger sida till och har jag glömt solbrillorna kan jag göra samma där - superpraktiskt jöh!

Vad som hjälpte
- Citat kan inspirera och påverka en ganska starkt och jag letade och hittade många som fick sätta ord på eller väcka nya tankar åt mig. De finns överallt - i filmer, böcker, musik och personer.

- Prata och skriva av sig, eller avreagera sig överhuvudtaget. Strax efter utskrivningen började jag blogga på riktigt även om mina dagar inte innehöll mer än promenader och läkarbesök, men på något sätt hjälpte det sjukt mycket. Jag gillar inte att framstå som pessimist eller falsk så där fick jag fram min mest optimistiska och "hej-hopp-idag-blire-blodprov-igen-iga" sida, lyckades motivera mig själv och kunde titta tillbaka allteftersom. Det mer negativa fick de nära som ville lyssna höra och en del hamnade bara på vanligt papper. Som projektarbete blev det också en liten självbiografi att jobba på i ett år - grym bearbetning som ledde till helt rätt slutresultat!

- Humor! Min lillebrorsa tyckte det var skoj första månaderna att se hur nära han kunde komma från sidan utan att jag märkte och jag hoppade till varje gång - garva åt det som garvas åt kan.

- Promenader är garanterat en av de bättre tankerensarna!

- Och armbrytning likaså - terapi och social aktivitet när det är som bäst!
...

Du väljer
Sjukhusresan gjorde mig inte bara "djup" utan fick (/tvingade) mig att fundera, analysera och bearbeta bäst jag kunde. För alla kanske det inte kommer så automatiskt eller enkelt som det kändes för mig, så jag menar inte "gör så här så blir det bra!". Men det finns så många sätt att se livet på och jag märkte ganska snabbt att där kan man välja och vraka nästan helt själv! Det ligger i dina händer att göra det till hur du vill ha det. Så ge det ett försök - bestäm dig för att göra det bättre och inte sämre.

"So I guess we are who we are for a lot of reasons. And maybe we'll never know most of them. But even if we don't have the power to choose where we come from, we can still choose where we go from there. We can still do things. And we can try to feel okay about them." - Stephen Chbosky, The perks of being a wallflower

Medan valet kan vara enkelt så är inte alltid utförandet det. Men går gör det - så heja dig, heja alla, som kämpar/kämpat med en diagnos, ett livsöde eller något annat du inte kommer ifrån!

Diagnoser, livsöden och annat man inte kommer ifrån #2

...

2006, 2007, 2008, 2009, tvåtusentio! Hej, här är jag, i tredje och sista gymnasieåret, med EM- och VM-medaljer och snart, i december, ska jag på VM i Las Vegas för att göra mitt bästa på sista junior-tävlingen någonsin. Vikten ligger som vanligt något kilo över 60, men det är lugnt - jag äter mindre, promenerar mer och fokuserar på mål!

19 oktober stannar jag hemma för migrän och vaknar upp på SÖS efter kraftiga krampanfall (hade inte lillebror varit hemma kunde det varit kört...). Men jag återhämtar mig och åker hem fyra dagar senare med lite mer meducin och diagnosen Epilepsi. Det är ju ändå ganska välkänt och vanligt har jag hört så det ska nog gå bra!

Fast tre veckor senare vaknar jag halvblind, med dunkande huvudvärk och illamående - till akuten. Alla möjliga undersökningar och prover, hit och dit, till Karolinska för bredare kunskap, men ingen förstår vad det kan vara - stroke på en 18-årig frisk och elitidrottande tjej? Nej. 

Men jodå, det och ett krampanfall till, men vad var orsaken?? Jag låg på sjukan en månad, missade VM (fick åka på permission och vinka av landslaget i alla fall) och skrevs ut med synfältsbortfall på hela höger sida, lite fler piller att fylla dosetten med och en hjärna som kanske, kanske inte skulle läka helt. Fem månader senare kom diagnosen (inte epilepsi!) - en mitokondriell sjukdom, POLG eller "Klaras sjukdom" då man har sin egna samling symptom. En på millionen - coolt, nu är jag ju superunik!

Jag sjukskrevs sista terminen i trean, spenderade två månader på härliga och oerhört givande Danderyd Rehab, sprang ut med studentmössa och klänning tillsammans med mina underbara gymnasiekompisar men fick inte göra det på riktigt förrän ett år senare - MÄKTIGASTE dagen någonsin.

Och 2013. Till mitt sista "symptom", och då tänker jag verkligen att det ska vara det sista. Under drygt två år nu har jag levt med något jag kallar min egna lilla discolampa. Det är som färgglatt flimmer i höger synfält (där jag inte ser något) som kommer blinkandes hejvilt nästan dagligen och ofta när jag minst behöver det - prispallar är värst, jag ser typ ingenting och kommer garanterat snubbla eller ramla ner från scenen (har dock klarat mig bra hittills)! Det kan ta mer eller mindre plats i upp till tre minuter men distraherande och irriterande är det hursomhelst. Och INGEN vet vad det är, vad det beror på eller har stött på någon patient med samma symptom. Att vara unik mutant må vara ascoolt men någon måtta får det vara.

- Efter en tuffare dag i höstas:
"Det som gör mig galen, det som jag tror orsakar att många dras till vansinne ibland, är när faktumet och sanningen om att jag är fast med och i den här kroppen slår till - och det finns inget jag kan göra för att förändra det.

Ibland slår det till hårt och hjälplösheten och frustrationen känns som en stor tomhet och enorm tyngd."

Det finns jobbiga stunder, det kommer det alltid göra, och hur jag står ut med dem vet jag inte ibland. Det braiga med dem är att de är tillfälliga, inte permanenta för det går jag inte med på. Jag har min discolampa och kallar mig halvblind, för jag är så gott som, men det låter ändå värre än det är, det gör det verkligen. Min hjärna blir lite tröttare lite snabbare än andras av många intryck (ljus, ljud, händelser omkring) men människokroppen är så GRYM, den vänjer sig och anpassar sig på det sätt den kan om den måste och jag har hittat mina nya vägar, sätt och möjligheter. Jag har till och med blivit sådär djup! Livet kan göra en lite djup, antar jag.

Fortsättning följer!

Diagnoser, livsöden och annat man inte kommer ifrån

Igår läste jag ett intressant, tankeväckande och inspirerande inlägg på armbrytarkompisen Krigges blogg! Även om han skriver om hur det är att leva med Aspergers som han gör (något jag tycker han kämpar på grymt bra med!), så kände jag att jag med mina diagnoser och "livsöden" ändå kunde koppla till många av punkterna han tog upp.

Så. Här kommer lite av min story, om livet som ingen kan förutspå och som jag inte skulle vilja ha på något annat sätt.
...

Diagnosen/"stämpeln"
När jag gick i lågstadiet så gick jag på fotboll ett kort tag, vad som gjorde att jag slutade var att jag fick svårare och svårare att springa då jag fick ont i knän och skelett. Tiden gick och jag fortsatte ha ont utan att säga något, till i femman när mamma och pappa började lägga märke till hur annorlunda jag gick och att jag hade det jobbigare än jag gjort intryck av.

Så vi gick till en ortoped som berättade att jag var väldigt kobent, som det tydligen hette, och att det var operation som gällde. Strax kom de däremot på att kanske det ändå inte var så enkelt som felväxta ben? Jag skickades till en grymt duktig och snäll endokrinolog istället som sen kom att bli min läkare tills vuxenvården tog över. För min diagnos var Pseudohypoparathyroidism, och jag var 1 av 50 i Sverige som hade den...

Vad var min reaktion då kan man undra, som 12-åring och nyligen indroducerad till sjukhusvärlden? Det var inte den nya morgon- och kvällsmedicinen som störde mig så mycket och inte heller oroades jag så värst av den unika diagnosen, utan det var stämpeln och vetskapen om att mina ben inte bara kändes fel utan de VAR fel. Och där skapades mitt första och största komplex.

Med kombination tid och meducin växte de sig lite rakare och helt smärtfria, och med "åldern" kom vetskapen om att det typ bara är jag som lägger märke till det, eller åtminstone bara jag som bryr mig! So I keep on walking!

...

Min andra diagnos då! Nu gör jag visst det jag bestämt mig för att försöka sluta med - att berätta hela min tjatiga "sjukhistoria"... Men tänkte att om jag skriver ner den nu och här så finns den där och jag behöver liksom inte säga det igen, supersmart ju. Så för dig som vill veta, kanske undrar men inte vågar fråga (undrar ni nåt mer så är det helt okej att fråga på!):

Ännu mer tid gick, meducinen blev en vana, de vida täckande byxorna lämnade jag så småningom bakom mig och när jag började på boxning i sjuan så var slagen bättre än fotarbetet och knäkvaliteten, men det fungerade i alla fall. Fast plötsligt kom armbrytningen och tog över allt och bena behövdes då mest för att stå på, så äntligen slutade till och med jag att se dem som hinder, eller överhuvudtaget som annorlunda - en tyngd lättare!

Det här blir visst långt - fortsättning följer!

A toast!

Igår kväll skålade vi för många fina saker!

- To armwrestling bringing people together!

Låter det löjligt, lite cheesy kanske? Sant är det i alla fall.