Om pluggspurten å pusselbitar vi minns

Sen i torsdags har jag laddat för att ta tag i slutspurten av idrottspsykologin och igår kväll satte äntligen word-dokumenten fart och även min Psychological Skills Training påbörjades. Första delen av kursen var teori och nu är det tillämpning som gäller fram till 22 maj, då jag inte bara fyller år utan också har slutseminarium! Hej hopp va tiden går.

Så, tillbaka på banan var det alltså. Med Uneståhl i hörlurarna blev det tidig läggdags och som resultat tidig morgon - se så enkelt, bara man gör't! Istället för slösurf till frukosten dammade jag av kurslitteraturen som jag inte bläddrat i sen innan SM och blev sådär peppad igen, för visst är det fortfarande lika lockande att bah ta in och använda sig av varenda litet tips och vetenskap som erbjuds. Fortsatt inspirerad kompletterade jag därefter min anmälan till kurser och program i höst med allt som plötsligt verkade så intressant, så något ska jag nog hitta även om där inte finns något liknande idrottspsykologin! Åh sån effektiv förmiddag, men va ska man göra sen?

Vid fyra kände jag mig redo att sova men då var det dags att möta mamsen för att sen intervjuas av Elisabet från Expressen, som hörde om oss via blivande bruden jag bröt med för några veckor sen och blev nyfiken på inte bara armbrytningen eller sjukhushistorian utan mamman och dotterns historia överhuvudtaget. (Vill här berätta och minnas mannen vi handlade två italienska och supergoda mackor hos innan, det var seriöst Ketuts dubbelgångare! Den glada medicinmannen i Eat, pray, love som pratar om hur livet är jobbigt men att det går vidare och "see you later, alligator!". "Ses nästa gång, lilla chefen!" - ja, det gör vi, personal som gör en pigg och glad uppskattar jag!)

Tack för en supertrevlig kväll och för imponerande lyssnande öron, för oj vad vi fick prata, detaljerna tar aldrig slut! Vilken jäkla resa vi har att minnas, vilka skakande och lyckliga tillbakablickar vi har att plocka fram. Hela familjen, alla runt om, förlåt att jag skrämdes men mest av allt tack för att ni fanns där. Livet är värdefullt läste jag och höll med, kram och gonatt!

Stunderna vi pratar om allt

Dagens stora projekt gick smidigare än vi vågat hoppas på och hela långa eftermiddagen var fri att spendera på annat sätt.

På ett soligt berg hamnade vi då, med pizza och några timmars babbel om allt och ingenting, så fin kvalitetstid med mamsen uppskattar jag alltid! Vi är bra på att snacka strunt men vi delar också tankar, minns och påminner varandra om en hel del som betyder. Med så många både gemensamma, likartade och olika erfarenheter finns det mycket att säga och det blir bara mer för var dag. Det är ju ganska underbart att bah få pratkvarna på med nån som orkar lyssna och förstår så bra som en mamma och bästa vän!

Och nej, det vart inget Smash Arms, och det gjorde varken mig eller mamma särskilt mycket faktiskt. Vi har åkt på så gott som varenda tävling vi har kunnat under våra sju år i sporten, så det kändes okej att missa en. När vi hunnit längta kommer vi tillbaka!

Två Klaror är starkare än en

Jag uppskattar enormt när opeppiga dagar vänder till de mest givande! Denna lönefredag kändes som en sån dag då alla är glada, taggade och påväg, och själv helt utan mål och sådär lagom taggad gömde jag mig bakom solbrillorna och bläddrade i bokhandlar i väntan på planer. Så råkade jag visst få med mig Divergent i väskan och hittade till en solig trappa utanför en av favoritkyrkorna.

Vi diskuterade det, hur man inte måste vara kristen eller troende för att trivas i kyrkor. För att känna en trygghet, lugn och kanske tröst där. Jag tycker de är fina och välkomnande!

Senare var det dejt med Klarus, den här gången grekiskt, och oj vilken produktiv mat- och pratstund! Vi är annars världsbäst på att drömma oss bort och hoppas att det leder nån vart, men idag fick vi ner det på både papper och i kalender. Jag berättade om gårdagen och målsättningarna och plötsligt var vi två om att vilja göra verklighet av drömmar till augusti. Inga stora grejer direkt men det blir så mycket roligare och så mycket mer än ett allvarligt projekt när man kan peppa varandra. Så det här ska vi nog Klara! Hah.

"I'm the wind that's carrying change." - Christina Perri, Burning gold

Mors lilla lathund sa... nej, nu orkar jag inte lata längre

Vilken utmärkt timing för föreläsning om målsättning! Vilken bra sporre samma dag som jag vaknade upp och bestämde att det är dags att jobba sig tillbaka på banan igen.

Fyra veckor har gått sen SM och jag ser att jag gjort som alltid efter tävling - slappnat av, släppt på rutiner, ätit som jag velat, latat som jag känt för, totaldissat vågen och unnat tills det inte kallas unna längre. Post-competition-depression med tomheten och nästan depressionen som kan komma när allt är över har jag inte känt av så mycket, med annat att falla tillbaka och fokusera på bakades väl resan direkt in bland andra grymma tävlingsminnen, men disciplinen släppte jag visst lika mycket för det. För mig känns det viktigt att passa på att släppa pressen innan man tar tillbaka den igen.

Men nu är det inge kul längre, att ha det enkelt och bekvämt. Nu ska det sättas mål och delmål och njutas av resultat istället. Vi fick i uppgift att bestämma ett mål och sen koppla det till SMART-modellen. Först tog jag det mest som en diskussionsövning för lektionen, men ju mer jag satte mig in i att skapa ett  tydligt mål som passade i alla delar desto mer tog jag det som en språngbräda tillbaka till motivationen och viljan som jag saknar.

Grejen här är att det kan vara litet lika väl som stort mål och det finns inget som säger att det måste handla mer om idrott än något annat i livet, så koppla det till vad som helst du vill nå. Jag hittade fram till något så enkelt, eller kanske inte enkelt alls, som att nå 60.0 och motivation inför VM redan i augusti. Det är realistiskt, nåbart och mätbart med en deadline och på pappret står det mer specifikt om det. Det här betyder inte att jag vaknar imorn och är jättestrikt, disciplinerad och med tunnelseende mot mål - det är mig vi pratar om - men små steg i taget till där jag mår bra och vill, det låter trevligt tycker jag.

"Det är en dröm tills du skriver ner det, då är det ett mål."

Å solen e så solig!

Pippis Sommarsången blandades fram i bakgrunden och jag kan föreställa mig det nu. Den supersoliga solen, brunbrända ben och vattnet som är så vått. Jag "slösade" bort en lång och ljus dag igår men tog en sen kvällspromenad och var lika nöjd med det! Uteserveringarna är framme, jackor lämnas hemma, det växer grönt på träd och buskar och fåglarna sjunger långt efter bolibompa.

Den här kvällen somnade jag istället med Christina Perris härliga nya låtar i huvet. Under promenaden tidigare stack raden "I believe if I knew where I was going I'd lose my way" ut. Där satte hon ord på något som jag senaste tiden börjat tro mer på. Att jag inte vet exakt vart jag är påväg, slutdestinationen är ju så gott som omöjlig att föreställa sig, men kanske blir det bäst så? Förut har det oroat och stressat mig, som det gör många andra, men nu trivs jag med ett steg i taget i den riktning som känns rätt just då. Ett bestämt slutresultat skrämmer ofta mer än det vägleder känner jag. Hm.

Idag bjöd på stekande sol och promenix med papsen längs Årstaviken till Tanto. Vårskor behöver inhandlas och det snart! Linne och kortbyxor närmar sig och den lilla färg jag redan fått får mig att längta till sol och bad på favoritställena. Komsi komsi sommar!

Ett roligt armbrytarpass vart det också! Och även kring det har jag funderingar. Smash Arms om fyra dagar står det här till höger, men jag tänkte idag att kanske det inte är så viktigt för mig just nu, kanske ska jag hoppa den? Kanske har jag blivit galen! Men faktum är att jag fortfarande känner mig något mätt på sporten och nog behöver tid att längta och hitta motivationen ordentligt, till när jag faktiskt behöver den. Och spara lite pengar är alltid bra: Kanske åker jag, kanske inte - vi får se. Det gör mig glad att ha mer än en sak som betyder!

Påskägg å karusellmelodier

Ett lite sent GLAD PÅSK på er! Hoppas ni fått både påskgodis och påskkramar och umgåtts med såna ni tycker om. Det har jag i alla fall!

Jag har blivit så stor att jag visst inte får nå påskägg längre, men det betyder inte att jag inte har ätit godis, åh nej! Tillsammans med världens sötaste kusin och små kusinbarn målade jag kinderna röda och fräkniga, knöt sjalen under hakan och drog ut för att byta "glad påsk!" mot godis, några clementiner och några småmynt. Jag är snart 22 och har inte gått påskkärring sen i åttan, så tänkte det var bäst att passa på innan jag blir typ tjugoTRE, där få känner igen mig och dessutom få umgås lite extra med dessa älskade små.

Den här lilla mysiga fick jag också bära runt på! Glad och lättroad mest hela tiden men ändå, tänk så framgångsrik man kan känna sig av att få ett barn att le, man blir ju alldeles varm! Det är nog det jag tycker om med små krabater, att allt de känner och visar är genuint och ärligt. När sjuåringar högt pekar ut det man försöker dölja är det inte lika skoj, men klarspråkigheten fascinerar mig fortfarande och är något jag ibland önskar var lättare att ta efter. Det är ju så mycket man inte säger när man blir stor.

Landet! En paus från Stockholm behöver jag då och då. Skog och träd och pinnar och lera att snubbla över och i! Ja, aj, min första riktiga vurpa på år gav mig blåa knän och skrubbsår. Men jag överlevde, och fick flashbacks till då man var liten och bekymmerslös i parker och ramlade stup i kvarten, det var skoj!

Solen tittade äntligen fram och värmde och vi tog oss ner till vattnet för att doppa fötterna och sen till parken för att gunga på såna gungor jag satt så ofta på förr. Jag ser nu att den här påsken var lite av en nostalgitripp, samtidigt som det var en härlig blandning av "barnsliga" inslag och vuxnare pratstunder. Min glada lilla påsk gick fort hos älskade släkten, full av busungar och tokstollar. Hjärta på er!

Och efter gårdagens soliga arbetsdag somnade jag till slut med klassiska karusellmelodier på repeat i skallen och vaknade vid tio med träningsvärk lite här och var. Jag trivs och lär fortfarande efter sammanlagt tre arbetsdagar och det kommer jag garanterat fortsätta med ett tag, men när det sätter sån fart som det gjorde igår, på påskdagen, får jag vara beredd på att det kommer bli tjatigt och slitsamt också. 

Men jag är hoppfull! För hur mycket jag än tröttnar på saker här i livet så kommer det jag verkligen tycker om att hitta tillbaka och göra mig glad igen. Choklad exempelvis, hur många gånger har jag inte sagt "aldrig mer!" senaste året? Och här sitter jag. Med ett dilemma där jag spar de bästa bitarna till sist men vet inte vart jag ska börja för det finns ju så mycket gott! Idag är en chilldag där jag tillåter sånt. En dag med pyjamas, hög musik, filmer på tv och chokladproblem, i min alldeles egna takt. Kram å ta hand om er!

Körsbärsblommorna å glädjekällor

Efter år av missade körsbärsblommor lyckades jag äntligen pricka in en promenad till Kungsan igår för att se vad folk snackar om. Och visst är det inte en överskattad syn, till och med en gammal iphone kan hålla med om det!

Tillsammans med explosionen av rosa blommor under superblå himmel tänker jag berätta om några av glädjekällorna just nu. Förutom godkänd första tenta och hopp inför sista pluggdelarna, efterlängtad inkomst i sikte och nya lurar som gör dagarnas soundtrack så mycket mäktigare så finns det några större insikter jag också njuter av.



Nya erfarenheter och förändringar har aldrig varit så lockande. Jag har alltid hållit fast vid vanor och traditioner bäst jag kan, men nu känner jag för att testa och lära nytt och lära mig att släppa taget, hur klyschigt det än låter. Vi pratade om vad som finns utanför Stockholm, att man kan resa, bo och leva där också - till och med jag. Och armbrytningen, jag har kommit fram till att det nog finns en del värt utanför sporten också.

Discolampan. Jag har inte pratat om den så mycket, knappt nämnt den alls senaste tiden, eller hur? Den har sin plats i tankar och när den stör i synfältet avskyr jag den, men när jag sammanfattar dagar och stunder minns jag den sällan. Så skönt!

Det är det symptom de inte alls vet vad eller varför det är och aldrig stött på trots samarbete världen runt, och det fascinerar mig hur jag levt med det i snart tre år, och även är någorlunda okej med tanken att det förmodligen fortsätter nån gång dagligen livet ut. Det kommer när jag minst behöver det, bland trafik, på jobbet och i umgänge med ovetande andra, men jag kan faktiskt hantera det och det får räcka.

Jag är inte fast längre. Det kanske jag aldrig var men det har känts så. Den där frigörelsefasen som jag var på g med fick ett abrupt stopp när jag åkte in på sjukan som artonåring och allt började om med barnvakt och stort beroende av andra - snopet! Jag har känt mig fast efter det, med förkortade möjligheter pga behov av medicin, nära sjukhus, viktiga rutiner och med ovetskap kring diagnosen överhuvudtaget. Men det känns som en av grejerna jag vågar släppa lite på nu, nu när jag känner mig så frisk och inte har tålamod för onödig oro.

Öppen och babblig. Att blyga, tysta lilla jag skulle gå över till att leda samtal i grupper och med främlingar och vilja samla på nya bekantskaper mer än något annat skulle jag aldrig trott. Människor är bland det bästa jag vet med hur det ges och fås, inspireras och kompletteras. När negativt smittar och sprids är det synd men när jag märker hur enormt lätt det rycker i mungiporna bara man ser till rätt tankar och folk - där glada barn är en favorit - blir jag lycklig och peppad!

Och ikväll blev det ännu en såndär trevlig String-dejt med Klarus! En megamugg te och vuxet prat om jobb och sånt, men mest och bäst av allt fnitter och asgarv. Jag tycker om hur vi alltid vänder hem med fånleenden och nya spännande lillfingerslöften.

Skansen, tjejsnack å fem glädjehopp

Dagarna varierar och levererar och åh va jag blir glad av allt spännande och nytt!

Fokus ligger plötsligt lika mycket om inte mer på nya dörrar och förändringar utanför armbrytningen, vilket faktiskt känns helt okej. Och då jag misstänker att det här bara är början kan jag knappt bärga mig för resten! Det kanske låter lite överdrivet men jag har längtat så efter att kunna satsa mer och jag känner att nu finns resurserna äntligen för att våga göra det.

Och Skansen är den apselut största bidragande faktorn till spänningen. Seriöst, vilket fantastiskt sommarjobb jag har framför mig! Två söndagar och, förutom att jag tycker om att kunna säga nåt så enkelt som "kan inte då, ska jobba" så känner jag mig som hemma med alla härliga som jobbar där, stämningen i allmänhet och bilbanan jag stått vid. Jag har fortfarande öppning och stängning att lära där och sen resten av nöjesfältet men det ser jag fram emot trots att jag ofta skräms av nya ansvarstaganden. 

Att vara bestämd har jag också lite svårt för men det har jag redan fått bli bättre på, för vissa föräldrar har visst inget hyfs. Men barnen däremot, de är ju underbara! Jag vet att man kan tröttna på det mesta, kanske även Skansen, men jag litar på att glada barn fortsätter göra det enkelt att le jobbdagen ut.

Ofta när veckor fylls av fler aktiviteter glömmer jag bort att hinna träffa närmsta vännerna, tills jag nästan spricker av saker att berätta och diskutera och fnittra över. Men nu har vi minsann pratat av oss allihop, under promenader, till efterlängtat indiskt, te på String och spontanpizza. Klasskompisar som stannar är värdefulla!

Så vart det måndag! Och jag drömde om en ordentlig sovmorgon, vilket jag fick på sätt och vis när jag vaknade fyra och åt frukost lite uppgiven, men gjorde ett försök till och vaknade tolv som värsta tonåringen. Kinabuffé lockade mig ut i solen och Stockholms bästa glass på det piggade upp lagom till Bajentåget som jag tänkte gå med i för första gången.

Har lyckats nästan varje år att vara hemma och stå redo i fönstret när krutdoften blir starkare och röken fyller vardagsrummet, följt av ramsor borta från Medis och jag är inget jätteengagerat dunderfan men Bajentåget är MÄKTIGT. Så nu gick jag äntligen med arm i arm med mamsen, bland många fulla men bara glada människor och jag önskar att alla grupper visade sån respekt och höll en sån positiv stämning som "vi" gjorde hela vägen till Globen och Nya Söderstadion. 

Då Maria tyvärr inte kunde gå tog jag hennes biljett, även om jag först inte var särskilt taggad - jag menar vad är fotboll när man hittat till armbrytningen? Och där satt jag första minuterna och undrade vart armbrytarbordet höll hus och varför det inte vart nån foul för "intentional" när de uppenbarligen sparkade ut bollen med flit, och så fanns det ju spännande läsning i matchprogrammet också. Armbrytning, armbrytning, armbrytning, man blir ju nördig!

Men strax glömde jag sånt och reste mig tillsammans med majoriteten av arenan med armarna upp i luften till både första halvlekens två och andra halvlekens tre mål. 5-0, för jäkla grymt för att vara sant!!! Om Bajentåget från fönstret är mäktigt vet jag inte vad jag ska kalla det här.

Senast jag gick var i mellanstadiet när vi spelade fotboll på rasterna och både tjejer och killar snackade spelare och mål dagen efter matcher. I högstadiet var alla basketintresserade och jag hittade boxning och armbrytning istället, men igår fick bena lust att sparka boll igen! Är det det här jag har missat?? När är nästa?

Responsen jag aldrig föreställde mig

Jag minns tillbaka lite till de par små artiklarna i Södermalmsnytt år 2010, omkring SM. Fyra år sedan då saker var ganska annorlunda. Jag vill inte vara den som prackar på någon min story med överraskande och irrelevant information, det verkade skrämma vissa i början, men är det någon som undrar så berättar jag gärna. Att det skulle nå så många däremot och mötas av såna reaktioner, det hade jag ingen som helst aning om!

Radioreportaget med Farzad på SR Metropol i tisdags (9/4) blev väl ganska lyckat ändå! Själva allvarligheten i storyn är jag ärligt ganska trött på men här fanns det plats för och önskemål om skratt och lättsamma vinklar. Jag vet att det finns så mycket mer jag skulle kunnat ta upp, för listan på nämnvärda tankar och fakta är oändlig, men för det första hade vi inte dagar utan knappt en timme på oss och för det andra och viktigaste så glömmer jag lätt saker som man skulle tro svårförglömliga.

För majoriteten av tiden går jag inte alls nedgrävd i tankar om varför jag just nu inte kör bil, pluggar stenhårt, är färdigutbildad, har ett "riktigt" jobb eller varför jag aldrig känt mig säker med att vara så vild, spontan och "ansvarslös" som de flesta andra varit nån gång vid den här åldern. Jag tycker jag kan min story nu med alla detaljer men de till synes större grejerna står visst inte ut lika mycket längre. Och det är väl okej, det är väl bra?

Jag är inte ensam om i den här världen (kanske speciellt Sverige, med vår rädsla för skryt och stolthet) att ha haft svårt för att ta emot komplimanger och ta åt sig av positiv feedback, men jag har blivit bättre på det senaste åren, och jag kan ju inte förneka att jag njuter av att kunna ta åt mig tills jag nästan spricker. Responsen som jag aldrig föreställde mig gör mig alldeles överväldigad med tacksamhet för varje fint ord jag får i utbyte, och jag känner mig tjatig med alla tack jag sagt och skrivit, men jag menar dem allihop!!

En klump av spännande dagar

Spänningsfyllda saker kommer ofta i klumpar för mig, ena stunden är dagarna tomma och rastlösa och andra är de fyllda med väntade och oväntade äventyr och bestyr - åh vilken skojig klump senaste veckan varit!

Mellan skitläskiga frittfall och kaknästornet där bak ser man Bredablick, som ligger intill min bilbana!

Precis alla dagar har inte varit så vackra vädermässigt som bilden ovan men de flesta har känts så i alla fall, och jag hinner tyvärr inte skriva en bok om allt men det viktigaste tänker jag berätta! På idrottspsykologin i torsdags möttes jag av bullar och gratulationer från min galna lilla grupp, och skolan gjorde mig sådär glad igen. Med en gästföreläsare som fick oss att tänka på grupprocesser följde en hel massa observationer om grupptryck och normers påverkan som jag efteråt kunde se lite överallt. Häftigt och lite läskigt.

Klockan elva på lördag vankades det armbrytaruppdrag och jag fick delta på min första möhippa. Ett sånt genuint glädjetjut som blivande bruden gjorde när hon fick veta att det var armbrytning på schemat har jag nog aldrig hört och det var enormt roligt att få visa upp sporten för så många nyfikna på en gång. Väldigt uppskattat, från båda håll!

På eftermiddagen blev det toast-fika i Gallerian med favorit-Klarus och vi upptäckte att även om vi fortfarande snackar om ganska mycket samma saker så pratar vi något mognare nu än när vi var små tonårsflickor. Kanske är det dags för ordet väninnor? Nee.

Nej, jag åt inte upp all denna choklad! Jag tror inte det hade varit så uppskattat men hade det varit defftider hade det varit svårt, kanske omöjligt att låta bli.

Och så vart det söndag! Jag offrade ett armbrytarpass (ett ARMBRYTARPASS!) för att jobba min första dag på självaste Skansen. Där jag åt kakor som liten, på kontoret och olika flak, vid bilbanor och minitåg. Denna gråa dag fick jag börja vid chokladhjulet vid Galejan och det kunde ju varit mer lärorikt om det faktiskt kom lite besökare, men det gjorde det inte så jag fick gå upp  till bilbanan och mammas gamla kollega som nu är chef och köra där istället. 

Det tog fem minuter och jag kände mig som hemma! Så jäkla underbart måste jag säga. Det hela känns extra speciellt med tanke på att stället inte förändrats de senaste årtiondena, och än mindre sen min alldeles egna mamma stod där och gjorde samma jobb som jag ser fram emot att göra hela sommarn. Man blir alldeles nostalgisk ju!

I måndags hade jag en värdefull kväll med min fina lillasyster. Spagettiåköttfärssås, glass, noblesse och film är bra grejer det! Och sen vart det tisdag, och jag drog mig ut till Solna där de bor för att göra ett reportage om mig och armbrytningen, med Farzad från Metropol 93,8. Mer om det i ett annat inlägg, tjingeling!

April, april

April, april, man kan nog lura mig nästan vart man vill! Bara för att det är så jäkla roligt och visar på hur lättlurad jag kan vara så tänker jag till och med erkänna att pappa fick mig att tro att han kom från månen när jag var liten - jag har nu förstått att så inte är fallet, även om han är lite speciell ibland. Men annars så fortsätter jag tro på folk, tills något visar på att jag inte bör göra det. Jag tycker nog om att vara lite naiv, tills det är bevisat att det var just naiv jag var!

Igår var det alltså första april, men jag tror nog inte jag blev det minsta lurad eller bedragen, inte en enda gång... eller? Lite tråkigt faktiskt, får hoppas på nästa år. Vårvädret har däremot varit lite lurigt med ena stunden sol, andra snö och hagel och sen sol igen, och visst flyter små isbitar fortfarande på Årstaviken, men jag litar på att sommarvärmen som fanns i Vimmerby nog kommer till oss också snart!

Hemma-verkligheten förvånar alltid med sin nonchalans till mäktiga saker som hänt och brist på respekt för att jag ligger lite efter... 

Det är tur att vi inte har något att läsa till morgondagens lektion, för jag har fortfarande SM-helgen i tankar och känslor, små saker som jag helt glömt ploppar upp och vissa blir bara tydligare. Jag minns och är glad, ser framåt och blir glad där också!