Diagnoser, livsöden och annat man inte kommer ifrån

Igår läste jag ett intressant, tankeväckande och inspirerande inlägg på armbrytarkompisen Krigges blogg! Även om han skriver om hur det är att leva med Aspergers som han gör (något jag tycker han kämpar på grymt bra med!), så kände jag att jag med mina diagnoser och "livsöden" ändå kunde koppla till många av punkterna han tog upp.

Så. Här kommer lite av min story, om livet som ingen kan förutspå och som jag inte skulle vilja ha på något annat sätt.
...

Diagnosen/"stämpeln"
När jag gick i lågstadiet så gick jag på fotboll ett kort tag, vad som gjorde att jag slutade var att jag fick svårare och svårare att springa då jag fick ont i knän och skelett. Tiden gick och jag fortsatte ha ont utan att säga något, till i femman när mamma och pappa började lägga märke till hur annorlunda jag gick och att jag hade det jobbigare än jag gjort intryck av.

Så vi gick till en ortoped som berättade att jag var väldigt kobent, som det tydligen hette, och att det var operation som gällde. Strax kom de däremot på att kanske det ändå inte var så enkelt som felväxta ben? Jag skickades till en grymt duktig och snäll endokrinolog istället som sen kom att bli min läkare tills vuxenvården tog över. För min diagnos var Pseudohypoparathyroidism, och jag var 1 av 50 i Sverige som hade den...

Vad var min reaktion då kan man undra, som 12-åring och nyligen indroducerad till sjukhusvärlden? Det var inte den nya morgon- och kvällsmedicinen som störde mig så mycket och inte heller oroades jag så värst av den unika diagnosen, utan det var stämpeln och vetskapen om att mina ben inte bara kändes fel utan de VAR fel. Och där skapades mitt första och största komplex.

Med kombination tid och meducin växte de sig lite rakare och helt smärtfria, och med "åldern" kom vetskapen om att det typ bara är jag som lägger märke till det, eller åtminstone bara jag som bryr mig! So I keep on walking!

...

Min andra diagnos då! Nu gör jag visst det jag bestämt mig för att försöka sluta med - att berätta hela min tjatiga "sjukhistoria"... Men tänkte att om jag skriver ner den nu och här så finns den där och jag behöver liksom inte säga det igen, supersmart ju. Så för dig som vill veta, kanske undrar men inte vågar fråga (undrar ni nåt mer så är det helt okej att fråga på!):

Ännu mer tid gick, meducinen blev en vana, de vida täckande byxorna lämnade jag så småningom bakom mig och när jag började på boxning i sjuan så var slagen bättre än fotarbetet och knäkvaliteten, men det fungerade i alla fall. Fast plötsligt kom armbrytningen och tog över allt och bena behövdes då mest för att stå på, så äntligen slutade till och med jag att se dem som hinder, eller överhuvudtaget som annorlunda - en tyngd lättare!

Det här blir visst långt - fortsättning följer!