Julen å sånt

Jag lånar några ord från ett gammalt blogginlägg och säger såhär: Jag skulle aldrig för något gå miste om de underbara saker som hänt i mitt liv! Men ibland kommer de så tätt att jag inte hinner landa emellan och då när en radda av mäktiga saker är över och det är dags att ta ner fötterna på jorden känner jag mig liksom lite lost och mentalt tlött.

När både Arm Wars och terminens sista träning var överstökade, veckor innan årets slut, så hade jag inget jobb, plugg eller kommande tävling att falla tillbaka på, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av dagarna. En extra löjlig liten "börda" fick det att rinna över förra veckan, när jag kontaktat de arbeten som går och gjort allt jag kan i väntan på besked om plugg. Att känna sig fast och inte kunna göra annat än vänta är oerhört frustrerande och jag kunde knappt bärga mig för det nya året.

En random rosa ros, mitt i den gråa vintern å allt.

Jag var nära att börja klaga och gnälla, vilket jag ogillar starkt eftersom det är superduperoinspirerande och inte hjälper nånting... Just därför skippade jag det, gjorde värsta u-svängen och titta så glad jag blev! Och sicken jul det blev! Visserligen utan någon egentlig julstämning, utan snö och med en ynka liten julklapp (mer än jag väntade mig då vi bestämde oss för inga julklappar alls i år, utan bara kramar å sånt).

Stolt över min Klarus som sjunger så fint!

Lussekattsbak med mamsi, varma julfilmer och rörande mycket folk mot rasism i Kärrtorp.

En flygande delfin! Över folkmassan på 16 000.

Och en galet underbar julafton med min galna, störtroliga, mysiga och älskade släkt i Svärtinge.

To love and be loved is to feel the sun from both sides.

Då jag inte haft så värst mycket för mig har jag tjuvstartat lite och övat inför det kommande året. Det kommer med färsk motivation och spännande och pirriga målbilder och möjligheter. De saker 2013 saknat överlämnar jag nu till 2014, och konstaterar att det har varit ett av de bästa åren på många sätt, med små och stora höjdpunkter som ska minnas ordentligt!

Vanliga människor å deras hjältedåd

Har som många andra suttit framför Svenska Hjältar galan den här fredagskvällen, och storbölat av alla möjliga anledningar. Åh också, kan inte alla bara få må bra, vara friska och snälla??

Jag blir ledsen att det finns så många kvar att rädda och hjälpa, men alldeles lycklig att se hur hjältedåden görs av så kallade vanliga människor. Vem som helst kan göra skillnad, oavsett om det är att donera organ eller samla pengar för att kompisen ska kunna gå och leka med sina kompisar. Stoltheten och tacksamheten på galan var vacker, mer hjältar åt folket!

Muskelsvaghet, nej tack

The greatest pleasure in life is doing what people say you cannot do.

Jag tänker på det ibland. I början av diagnosen för drygt två år sen, när vi fortfarande inte visste så mycket om den och mamma som utbildad sjuksköterska kollade upp den på nätet. Nej, det är sällan särskilt pålitligt och funkar bäst för att skrämma upp en, men är man lite källkritisk så kan man hitta mer eller mindre korrekt information.

"Muskelsvaghet" var ett vanligt symptom. Väl medvetna om att den här mitokondriella sjukdomen POLG är väldigt individuell och visar sig olika starkt, med olika symptom på olika personer och att muskelsvaghet inte verkade vara något som jag drabbats av (inte heller försämrade reflexer som också är vanligt efter en stroke) så var det fortfarande något som jag fastnade vid. Det var ett av de vanligaste symptomen och jag slapp undan. Jag är visserligen och uppenbarligen inget vanligt fall, men ändå! Kändes lite som challenge accepted liksom.

Jag hade min lilla svacka i armbrytningen men med styrka och reflexer i behåll var det inget annat än psyket och den nya vardagen som ställde till det. Efter några månader fick jag hänga på Danderyd rehab ett tag, där favoriterna blev samtalsgrupperna och boxningen och trots att det var någonstans där som discolampan kom knackandes på dörren, ett halvår försent och helt utan anledning eller förklaring, så hittade jag balansen igen. Och det har bara gått bättre efter det. När jag bryter arm är jag frisk, väldigt frisk.

Och väldigt odopad dessutom!

Som när polisen är i närheten och man vet att man inte gjort något fast man är rädd att hamna i finkan ändå. Jag visste att jag var helt odopad, men med min dosett som klår de flesta 80-åringars så var jag ändå lite skraj. Puh!

The smallest piece

Kom till slut ut i friska luften och promenerade med Beasts of the southern wild i lurarna, gick och gick medan jag byggde och färgläggde drömmar och mål i tankarna.

Att plugga psykologi är inte så värst viktigt längre, men jobba med människor vill jag göra och det nu egentligen. "Jobba med människor" är väldigt brett område och jag måste vara mer specifik för att plugga det de kräver. Finns det inte nån slags J-21 klass i arbetsvärlden? Eller en handikappsklass, för de som har precis lagom nedsättningar för att inte klara stressen på ica eller donken, och är trötta fast med läkarintyg. Hm. Aja, på nåt sätt kommer jag dit jag vill!

I believe I can flyyy

Aaah garvar så jag får andnöd och ont i magen!!

Arm Wars!

Så bar det av mot Göteborg! Klockan fem fredag morgon var vi inte jättepigga men förväntansfulla och glada med såndär galet rolig trötthumor. Arm Wars alltså, vilken helg. Jag ska försöka sammanfatta så gott jag kan, det jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta.

Uppladdningen och dagarna innan var inte de mest ultimata (för något så nytt och stort som sex ronders supermatch). Jag drog på mig en förkylning, åt lussekatter tills det inte ens var gott längre och tog det mest lugnt framför mysfilmer med kan jang och clementiner. Men på torsdagen tog jag tag i dagen-innan-rutinerna, packade väskan, kollade armbrytarklipp på youtube, satte på Rocky III och toppade nervositeten som redan hållt på i en vecka.

Om jag sen var redo visste jag inte eftersom jag inte hade någon aning om vad jag tackat ja till - att Arm Wars är annorlunda med ett helt annat koncept än vanliga tävlingar visste jag men jag har aldrig riktigt funderat över just vad som är annorlunda. Andra verkade övertygade däremot, om att jag skulle klara det hela galant och att "nejdå, det är inte så mycket show som vissa får det att verka". Att de var så säkra på att jag skulle ta hem det här var ju smickrande men jag vågade fortfarande inte tro eller vänta mig någonting och kunde bara försöka lita till den nyfunna säkerheten och tävlingsrutinen och vänta och se.

Väl framme hängde vi mest på hotellet, jag och Lisa tävlade om vem som kunde snyta sig flest gånger medan hon och de andra laddade inför Arm Wars Coming Talent som skulle hållas på kvällen på Rockbaren, med massa spännande bäst-av-tre-matcher. När den var färdig och jag kände att jag skulle sovit för länge sen så hade vi samling för info om det riktiga Arm Wars och plötsligt handlade majoriteten av mina nerver mer om showen än matcherna, oavsett vad folk sa. Jag visste att jag aldrig skulle göra mig till, men kameror och intervjuer och att prata engelska med och framför folk gör mig nervös och jag kom ju hit för att bryta arm??!

Megabra hotellfrulle! Detta är bara uppvärmning, med det vanliga målet att äta mer än ryssarna.

Lördagen kom och min match mot Joanne Berberich (från Storbritanien/Tyskland) var lagd vid 17 som dagens sista... Tävlingen hölls mitt inne på Svenska mässan bland hundratals andra montrar som alla ville synas och höras mest och bäst under Fitnessfestivalen. Den långa väntan tillsammans med miljön skrämde mig lite, men jag hade ju inte något annat val än att fixa det.

På VM i Polen vann både jag och Joanne guld i våra klasser, hon en eller två klasser över mig tror jag, och varför vi sattes i en supermatch mot varann är för att vi kör samma stil med djup hook och ofta sega matcher. Helgen är en enda röra men att klockan blev fem vet jag i alla fall, och till slut var det vår tur kommer jag ihåg. Armvärmare, musik, tigerbalsam, dextrosol, tuggummi, vatten, skutta runt för blodcirkulation, fokus, rätt tankar, fist bump och "hajmat" med mamma/mamagern, jag hör mitt namn och upp på scenen - nu kör vi!

Jag vet ju vad jag kan nu och jag visste vad jag ville (vinna såklart!), men varken det eller vad andra säger spelar någon roll för jag måste göra det också.

En av två bilder jag hittat på facebook! Om vår match kommer på Euro Sport nästa år vet jag inte, men jag hoppas det då det nog inte kommer ut så mycket annat material annars. Och jag ser fram emot en rematch, om än lite nervöst. Skrämmande och spännande eftersom jag vet att hennes mål är att komma tillbaka bättre och starkare - precis samma mål som jag har!

Första matchen gick snabbt och jag kände mig lättad och fortsatt beslutsam när jag gick till mitt hörn. Andra matchen var nog ganska lik den första och efter det vågade jag testa lite annat, som en top, släppt start och segare matcher som gav rejäl pump. Sex stycken superhärliga hookmatcher tackar jag för! Det var inte lätt, men det var inte jättesvårt heller när första starten väl hade gått och jag visste vart jag skulle.

Redan EM 2008 la jag märke till Joanne när jag själv tittade på och jag vet att hon har brytit arm sen innan hon nådde upp till bordet, så jag behåller min respekt för henne med en misstanke om att jag inte kommer undan lika lätt nästa gång vi möts!

Vad Neil, jag själv eller någon annan sa kommer jag knappt ihåg men jag tror jag stod och storlog vid intervjun och tackade glatt ja till en rematch mot Joanne i april. När han frågade något om min teknik så nämnde jag att hook är min "comfort zone", taget från Axklos passande smeknamnsidé till mig - jag var inte den enda som garvade åt det och efteråt sa han något i stil med "she can talk!", en kommentar jag nog aldrig trodde skulle riktas mot mig.

Så, jag klarade det! 6-0, showen, intervjun, engelskan, fokus, andas och va lugn, dissa discolampan, sena kvällar med stimmig krogmiljö och mycket underbart roligt folk och intryck som jag aldrig vill missa. Trots allt som känns jobbigt, otåligt eller obekvämt under dessa armbrytarresor så är det där jag trivs allra bäst, det är min absoluta Comfort Zone.

Väl i bilen påväg hem släppte allt, jag slappnade av och förstod att det var över, jag är färdig och snart hemma - hemma som jag ärligt talat inte längtar efter efter ännu en fantastiskt asgrym armbrytarupplevelse med armbrytarfamiljen som bara växer och växer och känns närmre och närmre. Jag var mentalt och känslomässigt slut, trött på alla sätt utom fysiskt, och växlade mellan lycka, lättnad, besvikelse (över vadå??), massa annat och lycka igen.

Natten till måndag kom vi hem och det var länge sen jag sov så långt in på dagarna och jag känner mig fortfarande ganska slut och även lite lost. I slutet av en intensiv armbrytarperiod känns det något bitterljuvt att packa upp armvärmare och tävlingskläder och veta att de inte ska fram förrän nästa år - vilket GRYMT tävlingsår 2013 har varit!

Galet vad mycket det finns att titta tillbaka på.