Enveten som en get

Enveten som en get, brukade mamma kalla mig när jag var liten. Ingen har kunnat tvinga mig till något och tjat har oftast motsatt effekt. Vill jag inte ha den tröjan på mig så har jag inte det och vill jag inte äta spenat så gör jag inte det heller (fast spenat och jag är lite bättre kompisar nu!). Sen kom grupptrycket och försökte ta över föräldrarnas roll med idéer som bara inte kändes som jag. Och ibland försökte jag verkligen, ibland försökte jag tänja på gränserna, på mig själv, bara för att visst ville väl jag som alla andra vara med. Men nej, kändes det inte som jag, kom det inte naturligt, så fick det va - jag kunde inte ens tvinga eller övertala mig själv.

Det har haft sina fördelar och nackdelar men som det mesta nu för tiden väljer jag att se det positivt. Istället för att slösa massa tid på att lära mig trivas med normer har jag fått mer tid att lära mig trivas med mig själv, vilket jag uppenbarligen länge haft bra koll och känsla för vem det är (eller inte är).

Min student blev alldeles alldeles underbar med vattenmelon, cocacola, grillad kyckling, lite släkt, familj och fina vänner i en gammal favoritpark! Inget flak och ingen fylla men soliga välbevarade minnen har jag.

Jag skulle vilja att fler kände så och det gör mig ledsen att se så många unga tjejer (killar talar inte om det lika högt eller skriftligt i alla fall) som tyvärr inte gör det så enkelt! Jag önskar att fler förstod att strömmen inte alltid är den mest fördelaktiga vägen, inte i längden. Lika mycket önskar jag att folk, alla folk, respekterade varenda en som tackar nej, till exempelvis cigg eller öl som så många känner sig pressade att tacka ja till.

I början var det många som sa "men skaru inte ha en bärs då?" när jag hävdade att "nej, jag dricker inte", eller åtminstone önskade en förklaring. Men den får jag inte höra numera, om det är för att jag säger det säkrare och mer bestämt eller för att nej tack till alkohol blir vanligare vet jag inte, men jag hoppas att fler "avvikare" möter samma acceptans både från omgivningen och sig själva som jag känner att jag gjort! Och jag inser att det här inlägget kommer mitt i (eller i slutet av?) nomineringsleken på facebook som blivit förvånansvärt stor.