Någon slags plan

Jag och min familj har aldrig varit riktigt så bra på det där med planering, och jag själv har inte lyckats utveckla någon teknik för det heller trots nya kalendrar varje år. Det enda som stått fast skrivet i almanackan på väggen innan och inte bara efter är träningar, tävlingar, läkarbesök och bokade möten med andra (och frukostgröten som jag numera längtar till redan vid läggdags!). Och det har funkat ganska bra ändå tycker jag!

Fast vid gårdagens kursstart märkte jag igen hur annorlunda det är nu till skillnad från fyra år sedan - jag behöver ungefär tre gånger så lång tid och tre gånger så mycket vila för att ta mig igenom plugg och uppgifter. Alla har nog nån gång upplevt hur jobbigt och stressande det är att sitta i ett klassrum med en text och det enda man kan koncentrera sig på är ljudet av sidor som vänds, medan man själv knappt läst halva första sidan.

Ja, det är jobbigt, det är frustrerande att ligga långt efter oavsett hur bra fokus jag har på texten framför mig. Men det är bara att komma ihåg orsaken till varför och även hur långt jag kommit trots det och sedan göra mitt bästa med det jag har. Lektionstid kanske jag inte kan påverka så mycket men tiden utanför, veckan emellan varje träff, kan jag nog bygga en bättre plan för. Så det är vad jag ska försöka mig på nu!

Vad jag vill och behöver tid till förutom plugg är armbrytarpass tisdag och söndag, tillräcklig sömn, promenader, annan fysisk aktivitet, skriva och läsa lite annat och träffa närmsta vännerna ibland. Som ni ser så är det inte så väldans mycket jag har för mig men det är precis vad jag känner att jag orkar med, i alla fall till en början. 

Det slog mig igen igår hur mycket jag imponeras av och ser upp till folk som far och flänger utan gnäll och ofta även med topphumör - hur gör de, hur orkar de?? Själv har jag lärt mig att bestämt avvisa stress och negativ press och är stolt över det men det känns så löjligt när andra verkar göra det samma med 12-timmars skoldagar, dubbla jobb och familj att ta hand om. Jag tycker ni är duktiga, så ni vet!

Men jag nöjer mig som sagt med det jag orkar lägga tid och energi på och orkar förmodligen lite mer när jag blivit mer van och fått rutin på saker. Så nu är det bara att göra ett nytt försök, försöka pussla och fundera ut de mest optimala dagarna för att hålla både intresse, motivation och energi uppe - spännande!

Om idrottspsykologi vill jag vet allt!

Kl 18 kändes som en konstig tid för skolstart men sådär lagom utvilad (man ska visst aldrig förutspå en god natts sömn för då kommer den inte!) var jag tacksam för "sovmorgonen" och laddade sedan hela dagen tyckte jag. Plötsligt var klockan fem och jag satt fortfarande i myskläder och alldeles inte alls färdig! Upp, upp och iväg och så var jag framme i god tid tack vare fina Lisa, men andfådd och lite oförberedd. Psykosymatiskt ont i magen fick jag också när jag till slut satt där och det slog mig vad jag var där för och att jag inte varit på en lektion på drygt ett och ett halvt år - tänk om jag glömt hur man gör??

Snabbt insåg jag att det är precis som de säger, universitetet är inte som grundskolan eller gymnasiet så det är bara att påbörja en ny erfarenhet. Jag träffade några trevliga tjejer, planeringen kändes alldeles lagom utmanande och lärarna verkade superbra och uppmuntrande och stöttande. För att måla ännu mer av en perfekt bild så kan jag säga att kursen verkar vara precis exakt vad jag hoppats på och jag vill bara veta och diskutera alltihop på en gång!

(Foto: Kim Näsström, S.A.TV.) Här sitter jag och ser någon av mina, Rockys eller Karate Kids vinnande matcher framför mig. Tävlingsfokus och förberedelser innan är något av de klurigaste men mest intressanta jag har provat mig fram till! Det ska bli grymt kul att lära mer om allt som rör just tävling, med mer vetenskaplig fakta bakom och inte bara för att förstå mig själv utan även andra.

Och under de tre timmarna lyckades vi nästan nudda lite smått vid varenda punkt och fundering (eller finns det massa mer som jag kanske inte tänkt på än??). Vi fick ett litet case (tack Vittra för att jag förstod den studiemetoden på stört!), diskuterade i små grupper och delade med resten av de 50 eleverna. Tre timmar gick både segt och snabbt men ögonen och hjärnan behöver i alla fall vila nu känner jag, med många intryck att smälta innan det blir 31a och Lillebror blir tjugo (hujeda mej!). Så gonatt, och tack för idag!

Termometrar asså

Efter att ha fått dåligt med frisk luft senaste dagarna kunde jag inte längre sitta still här inne. Termometern visade ett par minusgrader så jag tog på mig jackan, halsduken och mina (tycker jag) tillräckliga torgvantar... Men vilken lurendrejare, jag frös ju pannan av mig för att det blåste så iskallt! Men jag överlevde och ska nog sova gott sista natten innan plugget börjar!

Iiih, första dagen i skolan - spännande.

Yoho yoho a pirate's life for me

Jag vill berätta om senaste höjdpunkterna innan de hamnar för långt bakom! Om hur jag hämtat och börjat bläddra i den superspännande kurslitteraturen...

Men mest om vad som hände efter att mamma ringde förra tisdagen och sa "jag har ett armbrytarjobb åt dig på torsdag - du ska va pirat!". Det skulle vara en lanseringsfest på Ambassadeur nära Stureplan med pirattema och förutom att röka pipa så ville de att man skulle kunna testa på armbrytning också. Självklart ställer jag upp, vad kul! Och en liten slant också, det kan jag behöva.

Uppdraget gjorde mig superglad och gav mig något att se fram emot i väntans tider, men ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag bara få det överstökat. Jag tänkte tillbaka på det enda liknande uppdrag jag genomfört tidigare, vilket var på Fotografiska för knappt ett år sedan, med cirkustema (hår, smink och kläder så att jag liknade en humla). Det var hur roligt som helst med ett alldeles underbart gäng och just så har jag mints det! Den arm som gick av i början av det partyt har jag lämnat bakom mig... men nu de två sega dagarna innan torsdagen märkte jag hur traumatiserande det måste varit. Det är lätt hänt när det är kaxiga och envisa nybörjare som inte får några direkta instruktioner och man har som uppgift att bryta ner varenda en, men det känns inte okej för det. Så största fokuset innan den här gången var "dra bakåt, dra bakåt", för att skona mig själv från dåligt samvete efteråt (och andra från onda armar såklart!).

Varken Stureplan, maskerader eller fester i allmänhet är min grej, men det var bara att göra mitt bästa och skada så få som möjligt så skulle det säkert bli skoj i alla fall (åh så optimistiskt det låter)! Jag kom på att jag inte hade någon aning om vad det var för lansering egentligen, utan bara att det skulle komma kändisar och att jag skulle bryta arm utklädd till pirat liksom. Mamma sa att det väl var inför nästa Pirates-filmen men nej, det skulle jag nog veta (men visst vore det häftigt!!). Kanske skulle jag bryta ner Persbrandt eller Lena Endre fantiserade hon vidare - tyst sa jag.

Väl där kände jag mig oerhört varmt välkomnad som en i gänget, fick min Buttericksdräkt som inte riktigt kändes som jag och nästan gav blodstopp i armarna, sedan var det bara att vänta på gästerna. Spännande! Äntligen fick jag veta att det var lansering för HBOs nya serie Black Sails och även om jag verkar vara en av de få som inte följer någon serie alls så kändes det ganska stort!

Mot självaste Captain Morgan! Efter en tuff match rekryterades jag till besättningen, han behövde visst lite fler starka ombord. Klockan tre - ajaj kapten! Vart klockan tre fick jag aldrig veta... Synd.

Under kvällen kunde man äta och dricka, tjuvkika på serien, kasta yxa och bryta arm och även om det inte var en enda människa jag kände igen så var det fantastiskt roligt och lyckat och plötsligt hade kvällen gått och jag skjutsades hem av en trevlig och pratglad taxichaufför. Supertrött men glad med både mina egna och andras armar i behåll var det svårt att sova så jag låg och tänkte tillbaka på kvällen som nu var överstökad och som jag gärna skulle göra om igen.

När man är den enda på ett ställe som vet hur man använder ett armbrytarbord är det så grymt kul av helt andra anledningar än på träning och tävling. Man möts av så många härliga människor, nyfikna, envisa, kaxiga, fascinerade och imponerade, så mycket beröm och frågor om mig och sporten. Och ofta är de antingen plötsligt små, rädda att man ska bryta deras arm (nejdå, jag är snäll! och det ska inte hända) och nästan ursäktar sig för att de inte är starka eller vet hur man gör, eller så är de på riktigt självsäkra eller försöker få det att se ut så vilket i båda fallen gör det svårt när det sen tar stopp. Sedan finns det ju de som faktiskt är starka och gör mer eller mindre rätt från början så att jag också får det jobbigt, och det är superkul även om det kräver en vilopaus för mig som ska fortsätta resten av kvällen.

Sist men inte minst - det jag nog tycker om mest är att bryta mot de (ofta) tjejer som jag måste övertala eller nästan lura fram till bordet. Det är så många av de som är starkare och bättre än de tror och de tror det kanske inte mer för att jag säger det -  jag har tränat i sex år får jag upplysa om när de säger "du leker ju bara!" - men de verkar alltid gå därifrån en erfarenhet rikare och lite starkare i sig själva, just för att de testat en sport som "kräver" styrka och teknik vilket de inte trodde de hade alls. Det är här jag alltid måste påpekar att alla med två armar kan bryta arm!

Even smile in your liver

Får lite flashbacks tillbaka till augusti, veckorna innan avresan till VM och starten på psykologi-kursen, då jag upptäckte nöjet i att bocka av att-göra-saker och vuxenärenden på den långa listan. Men det mesta som kan göras är gjort och jag närmar mig slutet av Gilberts Bali-äventyr samtidigt som spänningen inför både kurslitteratur och alla villåmåste-läsa-böcker växer. Mina dagdrömmar baseras just nu på en härlig verklighet där jag läser och lär och förhoppningsvis får spenderar en sommar på Skansen!

Kanske jag får äta kakor och trycka på start- och stoppknapparna till minitågen igen snart, precis som när jag var liten och följde med mamma till jobbet. Bland karuseller, hästar, sälar och massa andra trevliga djur! Och människor såklart, massa glada människor.

Förra året var armbrytningen utan tvekan prio ett eftersom det var min absolut sista chans att prestera som junior, men hör och häpna så känns det inte lika superduperviktigt i år. Det känns som att jag släppt den största pressen på att vara med och på topp överallt, och även som att jag vill bygga upp fler intressen och viljor att prestera med i livet utanför min älskade sport.

Jag tycker om livet just nu, av många och ganska enkla anledningar. Det är inte och kommer nog aldrig bli riktigt så äventyrligt som Hundraåringens, men jag uppskattar att jag får hänga med i hans och alla andras berättelser som bjuder på både asgarv och kloka citat!

Klockren film, rekommenderar starkt! Å boken ska läsas också! Nån gång.

Om att tro på något

Igår när jag var hemma själv fast i en bok så knackade två kvinnor på dörren och jag öppnade i mina myskläder och opiffade jag, utan någon aning om vilka de var - "vad har hänt nurå??" tänkte jag och sen med ett skratt "det är säkert Jehovas vittnen eller nåt!". I filmer har jag sett att de knackar och presenterar sig som det då också men det gjorde inte de här, de nämnde bara så enkelt med en broschyr i handen att de inte visste om jag var troende men att det ju finns så många stora frågor som de flesta av oss ställer i våra liv, och då kan det vara bra att veta att det finns ställen - till exempel Bibeln - att vända sig till. 

Jag svarade ärligt att jag inte är och aldrig varit religiöst troende men att jag ändå tycker det är intressant hur stark tro kan påverka och leda folk i prövande situationer och livet i allmänhet (jag föredrar då att höra och läsa om de positiva fallen!). Just nu läser jag Eat, pray, love som handlar mycket om just tro och hur det kan hjälpa och inspirera en, och även fast jag inte blir mer religiös för det så inspirerar det mig också.

För nån månad sen skrev jag med en superrar kristen tjej, efter ett oväntat och speciellt möte i somras, och fick i slutet mitt första (vad jag kommer ihåg) "Gud välsigne dig". Jag blev alldeles rörd och tacksam, men vad skulle jag skriva tillbaka?? Eftersom jag själv inte tror på Gud så skickade jag istället varma kramar, för de tycker jag är ganska fina!

Gilberts självbiografi från hennes resor är grymt härlig att fastna i! Jag vill bah citera och komma ihåg alla senaste kapitlen för de påminner och väcker tankar så bra.

Om det är något jag tror på här i världen så är det människan (då menar jag dens styrka, inte att den finns för det vet jag välle!). Varje individs vikt, förmåga och möjlighet att påverka någon eller något oavsett om det bara når en själv eller längre ut än så. Människans chans att välja i livet och tankebanor, men då måste man själv också tro på den möjligheten (det är svårt att lyckas med något man valt om man inte tror och litar på att det är rätt och att det går).

Whether you think you can, or think you can't, you're right.

Det är sällan (eller aldrig) jag vet hur något ska gå, eller hur jag kommer prestera ex. på tävlingar. Det jag däremot vet är att om jag tror på vad jag gör för att lyckas, bestämmer mig för att det är tillräckligt och vet att jag inte kan göra mer än mitt bästa, då kan jag komma långt och kommer vara nöjd oavsett resultat. Om jag nu inte blir nöjd så får jag väl inse att jag är människa, som kan lyckas med mycket men inte alltid och inte med allt hur mycket jag än tror. Om jag inte är nöjd efter det får jag väl gå och va bitter... men det är ju inge kul! Så försök igen och igen, ditt bästa kan (nästan) alltid bli bättre!

Sista om att välja vad man ska tro på: När jag är ensam hemma vägrar jag tro på spöken, men när jag saknat dem som gått bort så har jag gjort undantag och låtit er lyssna på och läsa det jag vill att ni ska veta. När solen lyste på mig hela vägen den där väldigt molniga dagen, och gömde sig igen när jag kom innanför dörren, höll jag min kusins hand och när jag drömt de där drömmarna har ni faktiskt varit här. Jag tror bara på det för att jag vill det och det gör det till verklighet för en stund.

Så tror jag i alla fall! Hur och vad tror du?

Hela jag är konstig, men det är väl inte hela världen!

Jag må se ut som en helt vanlig människa men icke då, jag är visst konstig från topp till tå, bokstavligt talat.

I förrgår började jag dagen med ett fastande blodprov för koll efter ändrad meducin, det gick super och sen smakade gröten extra gott. Några timmar senare hade jag tid på sös för att äntligen kolla behov av skoinlägg. Det kanske bara var läkarens expertögon som såg men behovet är större än jag trodde. Tydligen är det inte bara benen som är kobenta och olika långa, utan även fötter och tår är olika långa, breda, snea och och viga! Hon var glad och trevlig och skrattade med mig när jag förundrades över hur många små fel man kan ha utan att själv veta om det (och må så bra). En centimeters skillnad på fötterna är väl ingen big deal då jag har klarat mig så bra i 21 år men det är ju nästan komiskt hur min journal växer i takt med att jag kallar livet mer underbart.

Sådär härligt glad för ingenting - eller allt

Såhär kände jag mig idag!

En vacker dag med både efterlängtad snö, sol och blå himmel gjorde susen och jag kände mig löjligt sorgfri och lättsam när jag gick där, längs Årstaviken bland par och familjer, med ett leende på läpparna. Mycket kan göra mig tacksam, men soliga dagar har en förmåga att plocka fram alltihop med ett "titta vad mycket du har att le för".

Den gången, den kvällen. De få timmarna jag fick åka hem och tillbaka. Att få komma hem bara för en stund, och se att den tidigare verkligheten fanns kvar. I taxin tillbaka mot sjukhusets trygghet, riktade jag den halva blicken ut mot den vackra solnedgången. Jag stängde ögonlocken och såg rött där solstrålarna föll. Det drog i mungiporna, jag fylldes av värme och grät. Av lycka och glädje, av tacksamhet. (september 2011, när jag mindes första permissionen från sjukan)

Pulkaåkande och skrattande barn, kära människor, babyboom och förlovningar, glad och trevlig personal lite här å var och prat och mat med världens bästa mamma. Tusen tack för idag!

Oooch så vänder vi!

Sedan i måndags har jag vaknat av mig själv klockan sju, vinklat upp persiennerna och bäddat i mörkret, ätit min gröt, enkelt gått ut och utegymmat lite och promenixat i minst 30 min, fixat grymmaste skoskaven...

Åh va härligt!

... kommit hem supernöjd och redo, inte varit sugen på ätbart men ätit för det måste man ju, plockat fram psykologibok och "Eat, pray, love" igen, inte känt för onödigt surfande och facebookande, mått härligt bra, chillat utan dåligt samvete, tänt ljus och druckit te utan honung å sånt, kvällspromenixat och fått den sömn jag behöver för att jag rört på mig och lagt mig i tid och läst tills hjärnan inte orkat mer!

Life is like riding a bicycle, to keep your balance you must keep moving.

Efter tre vågfria månader har jag också enkelt tagit mig ner till 62.7, vilket egentligen är mycket för mig men nu är en åstadkommelse! Trots grekiskt och spännande tjejsnack med Klarus i onsdags, med kött och potatis! Och en lussekatt igår... Men nerverna och pirret som satte igång i onsdags när jag kollade min mail kan ha bränt något kilo, när jag skuttade runt med faktiska glädjetårar och en oerhörd lättnad i bröstet.

Jag har väntat och väntat, tålmodigt och lydigt och mer eller mindre hoppfullt. Nu ska jag få plugga idrottspsykologi - varför har vi inte setts tidigare??! - och den här gången har jag nog inte tagit mig vatten över huvudet.

30/1-22/5, torsdagar 18-21 är bättre än jag väntade mig och känns ju alldeles lagom.

...

Jag kan ha tagit en risk idag när jag vaknade samma tid men skippade promenaden för kyla och lite snö. Men slocknade strax efter ett igår, efter en efterlängtad armbrytningåfikakväll med "roadtripgänget" hos Lisa, så kände att jag kunde skriva av mig lite istället och bestämma mig för att veckans nya rutiner ändå inte var tillfälliga. Glad fredag på er!

2014, nu kör vi

Ett lite sent gott nytt år och god fortsättning på er! 2014 är här till slut, även om jag tycker det ser ut som ett påhittat årtal, och jag hoppas ni haft en bra start med lagom mål och stark beslutsamhet. Jag känner att jag äntligen påbörjat mitt år, med lyckad gyminstruktion igår, ny inspiration, morgonpromenad innan gröten imorse och sen en härlig promenad med mamsen på Djurgården där jag samlade mer sol än på veckor när den äntligen tittade fram!

Så mycket tid som jag har att tänka så har jag funderat på allt och lite till och självklart kommit fram till drömmar och mål som jag vill nå och saker jag vill bli bättre på, och nyår är ju bland de bästa startlinjerna om man inte kommer igång ordentligt innan. Men jag tänker inte kalla de nyårslöften, jag föredrar mål.

- Försöka att aldrig tänka och agera efter "lilla jag". När jag och mamma gick i tåget till Kärrtorps IP mot rasism kom vi på att det här var något utmärkt att sträva efter, då ingenting händer om alla chansar på att nån annan gör det. Lilla du och lilla jag kan göra stor skillnad tillsammans, hur klyschigt det än låter.
If you can only do a little, start there.

- Typ ingen märker när jag är det för jag är supersmidig och diskret med det, men jag kan (ska?) väl bli mindre självisk för det!

- Inte lata mig så himla mycket! Vad ger det egentligen?

- Nyttja tid och möjligheter bättre! Carpe diem liksom.

- Mindre perfektionist, även om det gäller småsaker. Kanske börja med olika strumpor... inte nödvändigtvis reda ut hörlurarna helt... inte kolla 50 gånger innan jag går ut om jag har allt. Eller nåt.

- Vara mer aktiv för att jag vet att jag mår bäst då.

- Det här med att prioritera och välja rätt. Är det verkligen så viktigt att se den där filmen på tv? Att ständigt kolla facebook för att veta vad vänner och bekanta gör eller äter? Att morna den där extra halvtimmen bara för att bli ännu segare? Att äta den där godisen (godis är inte ens gott har jag ju kommit fram till) eller extraportionen bara för att det går? Kommer jag att grubbla över det här och ångra mig senare om jag inte gör de här sakerna? Nej. Det kommer jag inte.

- Använd och agera efter det sunda förnuft som ofta skjuts undan för att det känns enklare så.

Gonatt!

2013, vilket dunderår

Inget år har varit så fyllt till bredden med armbrytning, topprestationer och resor hit och dit. 2013 tar rekord med 12 tävlingar, 3 träningsläger, några storträningar, workshop på Tjejverkstan och massa annat. Meritmässigt så står SM-, EM- och VM-guld tillsammans ut i mängden, men höstens växande säkerhet och känsla av rutin och mitt första Arm Wars med 6-0 känns lika viktigt att nämna och komma ihåg.

Men inte bara armbrytning gjorde mitt 2013! Faktiskt.

- Januari till mars fortsatte jag min tremånaders praktik på Apoteket, precis två trappor ner och två meter åt höger utanför min dörr. Jag upptäckte att 75% arbete får räcka för mig men ganska lärorikt och kul var det ändå, speciellt på fredagarna när varenda kund var glad!

- Det började med armbrytar-workshop men bara efter första gången fick jag frågan att hoppa in som sjukpersonal då jag skötte mig bra med tjejerna. På Tjejverkstan fick jag en hel del nyttig och uppmuntrande feedback, massa trevliga eftermiddagar med mysiga tjejer, hälsomellis och fika, men framför allt ett ungefärligt smakprov på vad jag helst vill jobba med.

- Som armbryterska fick jag frågan av MovieMall att vara med på en företagsfest på Fotografiska. Med cirkustema var det smink, hår och klädsel och ett uppdrag att bryta ner varenda en (80% medelåldersmän) som gällde. Sjukt rolig och minnesvärd kväll!

Foto: Felice Branzell, som själv var sjuksyster under kvällen

- Som 17-åring började jag resa själv nästan varje vecka, för armbrytning och annat, och med tredje gymnasieåret kom de klassiska tankarna om att snart få resa jorden runt med nya äventyr och bekantskaper. Vad som hände sen satte ju stopp på självständigheten ett tag, efter utskrivning och fastställd diagnos låg osäkerhet och oro kvar både hos mig och min familj och i början fick jag inte gå nånstans själv eller ens låsa toadörren. Sakta men säkert släppte det och i somras kände jag mig friare än på länge, när jag stack och simmade vid Reimers, långt och länge, och tog långa promenader utan "utifall att-sakerna". Det tar på krafterna att vara orolig, för mig var det stort att våga vara själv igen! Jag börjar nästan känna mig vuxen till å mä.

- Sommaren var superduperunderbar.

- Med reservplats 200-nånting kom jag in på kursen Psykologi I som var mitt förstahandsval vid första försöket att plugga vidare. Jag hann visserligen knappt börja innan jag hoppade av, men böckerna står så vackert kvar i bokhyllan och intresset finns nog kvar ett rejält tag till.

- Instruering under Friends dag på Skansen tillsammans med mamma och klubbkompis David var överraskande kul! Inte bara att "mingla med kändisar" och käka köttbullar och potatis backstage, utan alla glada barn, unga och vuxna som kom fram och ville testa om och om igen. Och min första autograf, till den lilla flickan som också hette Klara.

- Vänstern lärde sig bryta hook igen, helt på eget bevåg mitt under VM-kvalen! Så stolt.

- Efter att ha varit med i tidningen SöderOmSöder med mamma fick jag skriva en text för Filminstitutet till deras projekt Augmented Society, om vad Rocky-filmerna betyder för mig. Det var superkul och kändes stort då resten av projektets texter var skrivna av mer professionella skribenter.

- Alla resor, roadtrips och roommates!!

- Lyckad löpbandspremiär och plank-rekord!

- Oavsett hur nere jag kände mig, i svackor och väntetider, tog jag mig varenda gång tillbaka till  "nej, nu tänker jag banne mig vara glad!" och att känna mig hoppfull. Om det är placebo eller inte vet jag inte men jag har kommit fram till att till och med discolampan ger sig om jag bara fixar rätt humör, fokus, energi, hälsa, etc! Om inte det är en morot för hälsosam livsstil så vet jag inte vad.

Så, tusen tack 2013, för mycket men inte bara armbrytning! För oändligt många, stora som små, bra saker!