Om dina ögon kunde tala, vad skulle de säga?

Det är knepigt att göra skillnad på dagarna när man är fri hela tiden, men nu har fredag blivit min absoluta chill-dag då jag får skippa väckarklockan och vara hur lat jag vill. Och åh vilken sovmorgon och åh vilken sevärd film som trollade bort halva dagen!

När det var fortsatt tråkgrått ute passade jag på att se The Book Thief som jag sett fram emot, den var gripande, snyftig och härlig och nån gång ska jag läsa boken. Se den vettja!

Där alla vill lyssna å prata, fråga å svara

Är det bara lektion en gång i veckan är det bäst att det är intressant och ger nånting! Efter tre timmar är hjärnan mos, man är astrött och vill bara sova, men föreläsningen tillsammans med frågeställningarna och diskussionerna sätter som sagt fart på tankarna så att man fortsätter i tre timmar efter hemgång. Och idag var extra hjärngympigt kan jag säga!

Lektionen och kapitlen man skulle läst handlade om ledarskap och kommunikation, där vi bland annat ställdes frågorna "vad gör någon till en (bra) ledare?" och "hur kommunicerar man för önskat resultat?". Det låter som enkla frågor men när man kopplar de till olika situationer är svaret inte alltid lika självklart! En person kan ha i uppgift att leda utan att ha några betydande ledaregenskaper och ett kommunikationssätt kan få helt olika resultat beroende på vem det är riktat till.

Det jag tycker är bra med vår fina sport är att vi sällan har någon officiell tränare eller ledare, och får därför välja och vraka i vem eller vilka vi vill inspireras och ledas av.  Det finns en hel massa människor med en hel massa ledaregenskaper som bidrar till växande motivation på många ställen!

Och caset. Caset om motivation var jag inte ensam om att förvirra mig över förra veckan, men vi alla verkade lyckas få ihop en idé i alla fall! I mitt, som jag är stolt att ha fått färdigt kvällen innan, resonerade jag kring hur huvudpersonerna Erik och Pers tävlingsmotivation påverkades eller inte påverkades av större yttre belöningar som prispengar. En sån belöning är visst inte alltid främjande för sporten eller idrottaren själv kom jag fram till.

Vi diskuterade i inte bara grupper utan nya grupper med nya namn att försöka komma ihåg, och alla är ju så härliga! Alla vill prata och alla vill lyssna, verkar nyfikna och intresserade, och även om jag tycker det är grymt kul att få höra om andras idrottserfarenheter på djupet så blir jag självklart glad och pratar gärna mer om armbrytningen när folk undrar. Det är en ovanlig sport som jag är oerhört nördig i och kan babbla tills någon säger stopp. Många känner nog igen sig där. Gonatt!

Att vara bäst eller göra sitt bästa

Jag läser om resultat- och uppgiftsorienterat fokus och det slog mig att jag aldrig, vad jag kan komma ihåg, yttrat ett mål i stil med "jag vill bli världsmästare, jag vill bli bäst". Eller ett sikte på internationellt silver, eller brons. Jag har tackat för lyckosparkar men alltid tagit i trä och försökt ta "det fixar du, henne tar du!" och "guldet är ditt!" så lätt som möjligt och ibland med en kommentar om att "jag ska göra vad jag kan". Varför är en intressant fråga, när jag träffat personer som lyckas bäst när de får höra sånt?

När matchen är över vill jag att du håller huvudet högt, och jag vet bara ett sätt att kunna hålla huvudet högt och det är att veta att man gjort sitt bästa.

Motstånd och antal motståndare i klasserna varierar från tävling till tävling och det är något som är utom min kontroll, därför vill jag behålla inställningen att mitt bästa får ta mig så långt det kan och vilken placering det än blir så vill jag känna mig nöjd, punkt. Men man ska inte tro att det är enkelt för det - att eftersträva sitt bästa kan ibland vara lika tufft som att drömma om guld, skillnaden är sortens press du sätter på dig själv och medan ditt eget bästa kan ta dig till många nöjda placeringar så finns det bara en guldmedalj att fightas om. Eftersom jag aldrig känt mig stensäker på att nå en förstaplats har jag inte vågat riskera att verkligen sikta på den (sikta och fantisera om är olika saker!), då jag lätt vid egna och andras förväntningar fokuserar mer på att inte förlora än på att göra vad jag kan.

Babbel babbel, sist vill jag säga att det är lätt att gratta främst de som står på pallen, men vi får inte glömma att ge positiv feedback på utvecklingen vi själva och andra gör innan vi når dit, eller någon annanstans vi drömmer om. Det är många nedanför pallen som ska vara lika stolta dem för sin prestation och jag är glad att armbrytare är bland de bästa jag stött på på att uppmuntra varandra och hålla ett uppgiftsorienterat fokus! Heja oss!

Måndagstomma gator å efter-tävlingssuddigt fokus

Tjolahopp vad läsarsiffrorna stiger av att dela på facebook - välkomna!!

Tog en välbehövd promenix på måndagstomma favoritvägar för att samla och rensa tankarna något och vända fokus från tävling till plugg, för en stund i alla fall.

Ska klura ihop ett case om motivation och sedan catcha up så gott jag kan på kapitlena som blir längre och svårare att ta in, då högen av allt superduperintressant jag vill komma ihåg växer och växer. Tar jag mig i kragen och öppnar boken så ska det nog gå lättare och nyttjar jag tiden sådär bra igen så ska jag nog hinna med det mesta! Frisk luft - check, peptalk - check, nu - sova!

Nu är jag vaken!

Alldeles lagom trött och härligt mör i kroppen dagen efter ett asgrymt Golden, men viktigast av allt - jag känner att jag vaknat nu!

Jag har nog inte slappnat av så mycket och så länge av eget val med armbrytningen som jag gjort senaste månaderna och det märktes när jag försökte skaka liv i motivationen och nerverna igen. Försökte med alla tävlingsrutiner veckan och kvällen innan som jag kunde komma på, satte mig i bilen med tjejerna tidigt på lördagen men kände mig inte det minsta medveten om tävlingen förrän de ropade upp våran klass senare under dagen.

Hallen var inte så full som jag hoppats eller som den brukar vara men minus och plus 65-klasserna blev rätt stora och tuffa ändå, och det var banne mig inte lätt att hämta fyra silver (ett i overall) och ett guld med Victoria och Fia i finalerna!

(Foto: S.A.TV) Bagarns i somras är enda gången jag fått ta i "lite" mot Bus-Fia, det var askul och jag satsar på att få göra det igen!

Jag älskar hur man kan spendera större delen av dagen tillsammans med sina "värsta konkurrenter" och sedan gå upp till bordet och inte ge bort nånting. Vänstern kändes inte så säker på vad den skulle göra som jag önskat men högern tog igen det med samma beslutsamma hook som tidigare och jag är supernöjd och tacksam för matcherna och träningsvärken som jag saknat.

Som alltid går tävlingsdagen segt tills den plötsligt är över, och man kan börja längta till nästa gång. Det bästa då är att få stanna kvar på bankett och efterfest med andra härliga brytare som man hunnit eller inte hunnit säga hej till under dagen! Då kan man garva så man får ont i magen och bryta arm så man, ja, får ont i armarna, släppa all existerande prestige och snacka med både norrlänningar och gotlänningar (den dialekten har jag saknat!).

Sedan blir det söndag och dags att dela anekdoter och jämföra träningsvärk och blåmärken vid frukostbuffén, innan man sätter sig i bilen och åker hem, och då blir det visst lite tomt. Men nu är jag i alla fall vaken och kommer ihåg hur en tävling ser ut! Där SM står i kalendern hajar jag till och misstänker att det kommer bli tuffaste på år, men fybubblan va skoj det kommer bli! Som alltid.

Tävlingspepp å sånt

Det är lite komiskt hur lätt jag börjar skjuta upp att läsa det jag så gärna vill veta allt om! Lördagen närmar sig och jag försöker sätta mig in i tävlingskänslan och tänket igen, men det känns så långt borta ju! Förra året gick det inte en månad mellan tävlingarna, nu har det gått två och en halv och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig - hur ser en tävling ut egentligen??

(Foto: S.A.TV)

Kapitlen om Stress, anxiety, arousal and coping och även Motivation, som var senast på tavlan, kändes väldigt relevanta och användbara för just armbrytning - alla brytare (eller idrottare överhuvudtaget) borde få chansen att lära sig en bit tycker jag! Under mina sex år i sporten har jag lyckats lista ut en hel del fungerande strategier (och icke fungerande!), många av de som nämns i boken, men får nu förklarat hur och bekräftat att de fungerar, plus några tips och idéer till. Då mycket med tanke på tävlingarna, med deltagare på alla nivåer (där bäst presterande inte nödvändigtvis ser ut som andra sporters topptävlande) och omständigheter som ofta är väldigt osäkra både med tider, schema, resurser, plötsliga beslut, varierande motstånd och matcher som kan vara över på en sekund - du måste vara med, beredd på överraskningar och kunna reglera energi och uppladdning på bästa sätt under den långa dagen.

Grymmaste hejjarklacken jag stött på! VM i Brasilien september 2012, underbar resa.

Det står också om hur det i majoriteten av fallen haft stor betydelse hur idrottare ser på saker, positivt eller negativt, stärkande eller sänkande. De tar upp olika teorier och slutsatser men verkar ändå komma fram till att ingen av dem alltid är relevant, allt är i slutändan individuellt och det viktigaste är att du testar och lär känna dig själv som tävlingsmänniska. Här är några av de bästa tankarna jag kommit fram till!

- De bästa matcherna blir när båda vill och fokuserar på samma sak - att vinna. Det är lätt att ibland sätta lite för mycket fokus på vad den andra, din motståndare, kan och kommer göra vid bordet, vilket ju är helt utanför din kontroll. Om du istället bara fokuserar på vad du kan göra så är det så mycket lättare att göra det också när starten går och du slår på mot kudden som om ingen höll emot.

- Bestäm dig - vet att du kan, vet att det går. Så enkelt som det låter - det är så mäktigt vilken skillnad det kan göra när man verkligen bestämmer sig, vilken effekt det kan ha. Och är man inte så säker på att man kan så fake it til you make it.

- Ibland tar det tid och ibland tar det stopp, men till slut sätter det fart ska du se. Jag har sett många brytare under åren som stått still på samma nivå ett längre tag och ibland verkat tappa motivation och tron på att de kommer komma längre, men ändå inte gett upp. Och sen plötsligt, så händer något och så står de där stolta på pallplatsen de siktat på!

- Du kan aldrig göra mer än ditt bästa, men ditt bästa kan alltid bli bättre. Antingen händer det plötsligt, som ovan. Eller så får du kämpa för det (vilket väl är grejen med idrott och prestation?) och förhoppningsvis inspireras av din utveckling i tillbakablickar.

- Ta inte alla förluster så hårt - bli lite arg, lev med dem och lär av dem. Jag tycker det är så oerhört roligt och passande att kalla mamma Anger Management, inte för att vi någonsin är arga på varandra utan för att hon är en sån revansch-människa och jag älskar att se henne tagga till och vända allt. Att bli arg hjälper nödvändigtvis inte för mig men att säcka ihop av besvikelse hjälper ännu mindre! Hajmat, eye of the tiger, gör om gör rätt.

- Var ärlig, framför allt mot dig själv. Jag lärde mig snabbt att det inte lönade sig att skylla vinst eller förlust på exempelvis skador och ont, det enda jag gjorde var lura mig själv. Huvudsaken är att du själv vet, ingen annan behöver veta, men missar du en start, var den andra bättre eller gjorde du helt enkelt fel så var ärlig mot dig själv och du kommer vinna så mycket mer på det.

- Tänk, men tänk inte för mycket! Sist men inte minst. Har man utövat sporten ett tag med både träning och tävling så lär kroppen veta vad den ska göra. Träningar är utmärkta tillfällen att tänka och analysera teknik, rätt och fel, men blackout-känslan när du bara släpper och litar på att kroppen gör vad den gjort tidigare, den är mäktig.

Tryffelhunden Svante å andra glädjekällor

Ja, jag ska öppna min tjocka, fina bok snart, måste bara säga - tack för värsta vackra vårdagen! Det är måndag men inte många sura miner för det inte!

Jag kunde liksom inte ignorera och riskera att missa den blåa biten himmel jag såg från fönstret! Och på vägen uppåt bland kolonilotterna träffade jag på tryffelhunden Svante som stoppade både mig och två damer när han hälsade så glatt, medan husse stod och fotade våren. Så hängde vi alla där och pratade tryffeljakt och vårtecken.

Snögubben Olof skulle älska det här! Och apropå så måste ni se Frost om ni inte gjort det, Disneys animerade blir bara bättre, häftigare, roligare och typ mognare.

Jag gick vidare och en stund senare hittade DNs Lisa mig själv uppe på toppen av Tanto, ett av mina nyare favoritställen, där hon som många andra fotade och njöt av vårtecken, och frågade om hon fick fota mig där jag satt och lapade sol - visst fick hon det!

Vi pratade om allt som var underbart med dagen och även om hur Stockholm inte bara är betong som många kan tro, utan som "Nordens Venedig" som staden tydligen kallas så har vi härligt nära till vatten och vet faktiskt vad träd är. Så det så! Blir spännande att se om jag kommer med i något vår-reportage.

När jag kände att jag tagit in all vår som går sittandes på berget bland fågelkvitter och långt från stadsbrus, och gjort allt för att fånga bra ifån-bilder, fortsatte vandringen och jag mötte ännu fler leende främlingar. Som pricken över i mötte jag både min gamla lågstadielärare och sen en av pappas alla gamla jobbarkompisar som sett mig sen jag var liten.

Sånahär promenader är ju lycka! Dem där man träffar på främlingar och bekanta och bara känner sig lycklig och lyckligt lottad.

Enveten som en get

Enveten som en get, brukade mamma kalla mig när jag var liten. Ingen har kunnat tvinga mig till något och tjat har oftast motsatt effekt. Vill jag inte ha den tröjan på mig så har jag inte det och vill jag inte äta spenat så gör jag inte det heller (fast spenat och jag är lite bättre kompisar nu!). Sen kom grupptrycket och försökte ta över föräldrarnas roll med idéer som bara inte kändes som jag. Och ibland försökte jag verkligen, ibland försökte jag tänja på gränserna, på mig själv, bara för att visst ville väl jag som alla andra vara med. Men nej, kändes det inte som jag, kom det inte naturligt, så fick det va - jag kunde inte ens tvinga eller övertala mig själv.

Det har haft sina fördelar och nackdelar men som det mesta nu för tiden väljer jag att se det positivt. Istället för att slösa massa tid på att lära mig trivas med normer har jag fått mer tid att lära mig trivas med mig själv, vilket jag uppenbarligen länge haft bra koll och känsla för vem det är (eller inte är).

Min student blev alldeles alldeles underbar med vattenmelon, cocacola, grillad kyckling, lite släkt, familj och fina vänner i en gammal favoritpark! Inget flak och ingen fylla men soliga välbevarade minnen har jag.

Jag skulle vilja att fler kände så och det gör mig ledsen att se så många unga tjejer (killar talar inte om det lika högt eller skriftligt i alla fall) som tyvärr inte gör det så enkelt! Jag önskar att fler förstod att strömmen inte alltid är den mest fördelaktiga vägen, inte i längden. Lika mycket önskar jag att folk, alla folk, respekterade varenda en som tackar nej, till exempelvis cigg eller öl som så många känner sig pressade att tacka ja till.

I början var det många som sa "men skaru inte ha en bärs då?" när jag hävdade att "nej, jag dricker inte", eller åtminstone önskade en förklaring. Men den får jag inte höra numera, om det är för att jag säger det säkrare och mer bestämt eller för att nej tack till alkohol blir vanligare vet jag inte, men jag hoppas att fler "avvikare" möter samma acceptans både från omgivningen och sig själva som jag känner att jag gjort! Och jag inser att det här inlägget kommer mitt i (eller i slutet av?) nomineringsleken på facebook som blivit förvånansvärt stor.

Min egen individ

Dagar som alla hjärtans kommer jag att tänka på citatet "I think it's very healthy to spend time alone, you need to know how to be alone and not be defined by another person." (av Oscar Wilde). Jag hade kunnat känna mig ensam väldigt ofta men jag gör det sällan faktiskt! Så mycket tid som jag senaste åren spenderat själv - under sjukskrivningen och arbetslöshetenletandet då de flesta pluggade, jobbade, reste eller festade - med endast mina egna tankar och spellistor att lyssna till och nya livsförhållanden att omorientera mig med, har jag lärt mig att vara själv utan att känna mig ensam. Jag känner mig själv inifrån och ut och har nog aldrig känt mig så stark och trygg i mig själv som nu. Det är en mäktig känsla att kunna säga så.

Jag skulle kunna tycka det här lät tragiskt, om jag inte var en av dem som värdesätter egentid så enormt! Jag älskar nya bekantskaper och att umgås med de närmsta, men jag har aldrig varit så mycket för att hänga och snacka bara för att. Nej, ska det va så ska det vara som typ igår med tacopaj, kärleksmums och melodifestival-mys med världsbästa Annika, Selma och Sonia som jag också ska på bio med ikväll, som att få träffa fina Mika i veckan som jag inte sett på evigheter, eller som armbrytarträningen om en timme som brukar innehålla härliga människor!

Hjärta på er!

Många fjortonde februarisar har jag precis som många andra känt att "åh, jag vill också va kär!", jag vill få blommor och choklad och ha alla hjärtans dag-mys! Men jag hoppas att längtan efter allt det inte får dig att glömma vad du redan har, hur cheesy det än låter. Så många att tycka om och så många som tycker om tillbaka (fler än du nog anar!), älskad släkt och familj, nära vänner, stora möjligheter, glada minnen och vackra tankar. För att inte tala om dig själv, som du kanske ännu inte upptäckt hur enormt mycket det finns att uppskatta hos!

Terri, 4 år.

Om du ändå sitter och behöver lite uppmuntran, värme och inspiration - eller bara inte har något bättre för dig - tycker jag du ska kolla in Soulpancakes youtube-kanal! Soulpancake - eller översättningen själpannkaka, som för en gångs skull låter ganska vacker - har blivit en större och större favorit för varje unika klipp jag sett. Varning för glädjetårar, ihållande fånleenden och inspirationryck man inte riktigt vet vad man ska göra av!

Med leenden å morötter går det mesta bättre

Samtidigt som vågen nu nått 61.5 relativt enkelt har jag ökat från 4 till 7 sidor kurslitteratur på en timme och då med betydligt mycket mer hjärnkraft kvar för ännu fler timmar! Det går framåt kan jag glatt konstatera.

Ett leende hjälper i de flesta situationer tycker jag!

Efter alla år i skolan känns det som att jag till slut hittat knepet och disciplinen för att faktiskt kunna få plugg gjort hemma. Väckarklockan eller timern funkar superbra för att dela in i små lektioner och med morötter emellan (som mellis, favoritmusik, internettid, något bra program eller frisk luft) är det lätt att fokusera på den lärorika och peppande texten framför mig!

Snuvig och nysande har jag ändå haft bland de mest pluggeffektiva, glada och uppåt dagarna idag! Det uppskattar jag och lägger åter igen på minnet hur såna skapas. Sov gott!

Det var det jag menade med att bryta arm!

Det finns så otroligt många saker jag skulle kunna säga som må låta löjliga men är så sanna att de måste tjatas om, och en av dem är: det ligger verkligen i mina händer att vända tankarna dit jag vill - det är den viktigaste påminnelsen jag måste komma ihåg att påminna mig om. Kanske gör jag det med flit när jag sätter mig i en svacka, bara för att få njuta av de där u-svängarna som sätter fart på optimismen!

En fin och lättläst men nästan överpedagogisk liten bok som jag hittade i bokhyllan. Jo, du kan! Det finns många jag önskar tog till sig det lite oftare.

Å vilket asgrymt armbrytarpass!! Det hjälper alltid med en lokal full till bredden av favoriter men idag var minsann hjärnan och även viljan med och jag vet hur det känns att bryta arm igen - på riktigt. Underbar känsla! När man tränar starter och inte märker av omgivningen, eller segbryter och bestämmer sig för att inte ge sig i första taget. Och sättet vi alla coachar oss själv och varandra och växlar mellan skoj och allvar och berättar lika mycket för varandra om hur grymma vi är som hur vi kan bli bättre. Vilken gruppdynamik, vilken häftig sport.

Ska jag bryta arm ska jag väl bryta arm!

Bara tanken på kvällspromenad och efterlängtad frisk luft satte tankarna och humöret i rätt riktning! Hurt-musik och en sväng förbi papsen på jobbet för att säga hej och sen hem och titta på ett antal armbrytarklipp för första gången på läänge. Ett av alla trick som jag inte vet varför jag skjutit upp till nu.

Vid den här tiden på året eller såhär långt efter tävling i alla fall så brukar det klia i fingrarna i längtan och förväntan inför tävlingsstart! Men som jag nämnt så har träningarna känts lata och omotiverade och jag har varit där bara för att vara där liksom - lite tvetydigt kanske då jag så entusiastiskt skrivit på fb dagen innan "imorn ska vi bryta aaarm!! :D".

Jag har inte lagt någon press på mig alls och till och med gått och funderat på klass -65 (det känns som igår jag skrev "aldrig mer -55!!" efter VM 2009, och nu tio kilo på det känns som en läskig klass), och det är asskönt och känns som att jag får passa på och njuta innan jag vill ta senior på blodigt allvar igen. Men sen har inspirationsrycken kommit, oftast innan sovdags, där jag kommer på "men herregud vilken latmask jag blivit! ut och spring och träna och vinn den klass som fortfarande känns som min!". Tyvärr har jag då behövt sova, men om jag väcker de tankarna vid ett mer passande tillfälle - typ imorn - kanske det ska gå!

Så som på bilden vill jag känna på träningarna igen! Och så som jag kände inför de större tävlingarna 2013 vill jag känna inför Golden som är om TOLV dagar. Jag älskar den känslan - uppladdningen veckorna och dagarna innan, nerverna som kommer tätare och tätare, sista startträningarna, adrenalinkickar framför Rocky och Karate Kid, förberedelserna kvällen innan, träffa saknade armbrytarsverige, växling mellan mingel och tävlingsfokus och sen äntligen, beslutsamheten som ska finnas där oavsett motståndare och känslan när allt sitter och lyckan när man kommer så långt som man tränat för. Här kommer alla känslorna på en och samma gång liksom - jag älskar det här med armbrytning.

Vilken viktklass det blir på SM vet jag inte helt säkert, jag har ett par kilon till 60 och vet inte hur mycket jag kan fokusera på det tillsammans med plugget, men huvudsaken är inte vilken utan att jag hamnar i en viktklass. Och ännu viktigare - ska jag bryta arm ska jag väl banne mig bryta arm också! Gonatt!

Vackra saker ber inte om uppmärksamhet

Balansen kommer visst inte av sig själv! Jag somnar när jag somnar och vaknar när jag vaknar och i tillfällig brist på tålamod har tröttheten sänkt mig till mitt opeppiga jag en stund. Dock inte utan faktorer som fortsatt genomgråa dagar och hämtade skoinlägg som inte sitter i närheten så bekvämt som jag föreställt mig, suck. Jag tänker mig att hade dagarna istället varit soliga och inläggen också känts som skapta för mig (vilket de ju är...), så hade jag vid det här laget varit på en pigg promenad, besökt löpbandet igen och utan svårigheter fokusera på kapitlen om stress, upphetsning, oro och copingstrategier - vilket jag märker peppar tävlingsnerverna något.

Vill passa på att rekommendera The secret life of Walter Mitty som jag bara satt och njöt av rakt igenom i lördags - asrolig och härlig film med grymt soundtrack och lockande landskap!

Jag ska hitta någon slags balans som passar dig kära hjärna, det ska jag. Under tiden låter jag fokuset vandra, mellan intressanta och lärorika artiklar och funderingar på om och hur såndär meditation skulle kunna förenkla saker? Efter Elizabeth Gilberts Indienresa verkar jag nästan dagligen stöta på personer som helt fastnat för yoga också, och att jag är ovig verkar inte vara någon ursäkt längre, så det kanske är något jag måste testa också! De här två övningarna har fångat min uppmärksamhet då jag sista tiden märkt de positiva effekterna av att pausa musiken, blunda mer (inte bara när man ska sova!), titta bort från alla skärmar och stänga ute världen ibland - nu vill jag lära mig hur man gör på riktigt, typ så som yogisarna gör.

Hjärntrötthet vs Brinnande intresse å nyfikenhet

Hemma efter andra träffen på GIH och jag är så fast som man kan bli! Idrottspsykologi är sååå mycket bredare än man kan tro och alla de mindre inriktningarna är så mycket större och mer betydande än i alla fall jag anade. Gruppen tillsammans med läraren är superhärlig, jag snackade med några fler idag och har stött på många olika idrottare, få som håller på med samma, och det är hur kul som helst hur nyfikna alla verkar på att veta om varandras inriktningar och intressen.

Bilden nedan, från kursboken, sätter fingret precis på varför jag vill lära mer om det här kunskapsområdet!

...att psykologiska/mentala skickligheter kan hjälpa idrottare att få ut det mesta av sin fysiska kapacitet. Det är precis så jag upplevt det - utan den just mentala utvecklingen jag gått igenom senaste åren hade jag aldrig kunnat kalla mig svensk, europeisk eller världsmästare!

Apropå kurslitteraturen. Den gör mina hjärna till mos, den gör att ögonen vill blunda låångt innan läggdags trots att jag sovit ordentligt och inte läst någonting på nästan ett dygn. Uppladdningen idag var grymt mycket bättre planerad och utförd än förra torsdagen och jag kände mig mer med och i tid när klockan närmade sig 18. Men det slår mig att sånhär seg och ihållande hjärntrötthet har jag inte känt på länge, om någonsin! Och just nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna kombinera plugg med eventuella jobb eller annat i framtiden...

Det jag däremot vet är att jag kommer hitta en lösning när det väl gäller. Och att just nu är det här inte alls någon bitter reflektion, för det är så himla värt allt så länge jag får ut så mycket av det hela! De lagom avancerade föreläsningarna, frågeställningarna och diskussionerna sätter fart på tankar och reflektioner och om hjärnan blir så tlött av det så tackar jag enormt för att jag har råd med ordentliga sovmorgnar när det behövs.

En grön liten fisk

Innan klockan elva idag hade jag hunnit vakna, bädda och fixa i lugn och ro, mumsa i mig havregrynsgröten i mörkret framför nyhetsmorgon, ta en timmes promenad i dimman, runt i vita bergen och längs vattnet, panta och ta in fyra sidor idrottspsykologi! Visst var det friskt och skönt med den där promenaden, precis som alla andra promenader, men då det enda i färg jag stötte på var den här gröna lilla fisken...

...höll effekten inte i särskilt länge - jag är trött på grått nu! Man blir ju så seeeg, och tillsammans med en hjärna som nyss börjat skolan och även pms är det lätt att bara säcka ihop när man testat de mesta för att boosta energin, och lägga sitt sista hopp på den där chokladbiten... Fast kiwin hjälpte nog faktiskt bättre.

Hursomhelst, pigg och vaken vid 6 och utslagen på soffan framför intressant historieprogram efter en ovanligt effektiv förmiddag - hur skulle jag orka med kvällens armbrytning, när jag ärligt talat inte känt mig med eller det minsta taggad väl där senaste månaden?? Men det är en vana och självklarhet att jag tar mig dit två dagar i veckan i alla fall, så upp och hoppa med mig! Vem vet, idag kanske är dagen?

Och ja, vilken toppenträning! Det var massa skojiga brytare, det kändes som att vi alla var tillbaka från jullov, tiden gick snabbt, jag tog i mer än jag vilade och känslan var mer rätt än på länge - det har jag saknat! Armarna bränner av liniment och ögona skriker efter vila, så det ska de få innan jag öppnar min fina bok igen imorn.

I kapitel två får jag läsa om personlighet vilket kändes som "åh vilken bra start på boken!", innan jag la märke till att resten av ämnena är minst lika intressanta! Sicken tur.

Lilla, lilla Lillebror!

Älskade lilla Lillebror är visst inte tonåring längre! Hur gick det till?? Du är visserligen inte så liten längre heller men jag får kalla dig det för jag är ju liksom storasyster, och en gång i tiden var jag till och med längre - det ni!

Den traditionella födelsedagsmiddagen för några år sedan. De alla tillfällena smälter liksom ihop i minnet till en enda galet rolig, tokig, trevlig, varm och mumsig släkt-, familj- och överraskningsgäst-träff!

Precis som alla andra år så firade vi 20-åringen med restaurang (grekiskt) och sen tårtkalas hemma för de som inte var mätta. Sist fick jag äta upp gräddtårtan jag gjort alldeles själv (otacksamma människor) men igår var den minsann uppskattad och försvann snabbt när det blev rekordmånga gäster i lilla lägenheten. Vid elva hade många gått och jag var trött men så kom några polare till och jag stannade uppe och hade överraskande superdupertrevligt fram till ett.

Jag var redo att slockna men det blev tredje natten som hjärnan bara inte ville vara tyst! Känn ingen sorg-soundtrack som fastnat har gått på repeat och tankar har snurrat. Fast inte av den där ältande sorten utan den mer funderande, reflekterande, konstaterande. Känns som det är den nyfunna "idrottspsykologen" i mig som vaknat och bara brinner för att hitta nya tankegångar, och det är ju asintressant vad man kan komma fram till vid de timmarna på natten! Tack å lov för iphone-anteckningar och även för den härliga sovmorgonen!