Sånadär rädslor

Hemma efter näst sista tillfället och idag bjöds det på superintressant och rolig föreläsning om KBT, vilket förutom mina initialer står för Kognitiv Beteende Terapi/Träning och vi pratade mycket om oro och rädslor i idrott och vardag. Tankar, känslor och beteende kring dem och hur de ska handskas med.

På frågan om fobier räckte jag inte upp handen, för jag har väl ingen fobi - eller? Jag kommer inte på någon direkt fobi som vissa tänker på kryp och höga höjder men väl hemma har jag ändå kommit på ett tjugotal små och stora, rimliga och orimliga rädslor. Det är intressant och säkert nyttigt att inse dem för vad de är, för att sedan kunna ta itu med de egentligen mest löjliga orosfaktorerna. Men att exponera sig, gå utanför bekvämlighetszonen och töja på gränserna är banne mig lättare sagt än gjort! Och så känns det ju ofta så mycket mäktigare i bok och film, såklart.

För mig gav Divergent en jäkla kick, jag höll andan med stenhårt grepp om boken och sen med ett fånleende och magpirr framför bioduken, så den rekommenderar jag apselut!

Rädslor är ett intressant ämne, de kan vara hur orimliga som helst men ändå vinna vår fulla respekt. Det kan ibland vara lättare att ta steget ur ett flygplan med ett fallskärm på ryggen än att säga några ord framför klassen, är inte det märkligt? Kring armbrytningen och tävlingarna där har jag lärt mig hantera och vända de flesta tankar, känslor och beteenden som är utan positiv effekt, men utanför finns det fortfarande så mycket annat att våga! Och det är både skitläskigt och spännande.

Snälla, säg inte att du är ful

Mycket av mitt slösurfande spenderas på bland annat tumblr, bland massa fina bloggare som delar eget och rebloggar andras. Majoriteten är tonåringar och unga vuxna som många delar upp till kanske femtio saker per dag, där en del teman stöts på oftare än andra. Och vissa av dem gör en ledsnare än andra, för även om mycket skriker sarkasm så ligger det väl något allvar bakom.

Det är väl känt att tonåren är en tuff tid då man är osäker i sig själv och om sig själv, vem man är och vart man ska. Jag har tänkt att det är en såndär vanlig fas som få slipper undan, men jag börjar mer och mer få känslan att det mer är en trend och förväntan att inte vara säker och inte heller stark. Även om jag nu enkelt scrollar förbi sådär nonchalant så gör det mig ledsen att se unga tjejer med ett enkelt klick dela ord som handlar om att de är fula, irriterande och ingen vill ha dem. För jag vågar nog säga att där har ni fel.

Att vara osäker och slås av livets alla frågor är fullständigt okej, men att ständigt mata sig själv och sin omvärld med den negativa synen på sig själv kommer varken stärka ett självförtroende eller övertyga oss andra om något. Jag tror det åtminstone inte! (De enda som kommer nappa är nätets anonyma som är ute efter att sänka och de behöver minsann ingen mer mat!)

Om syftet möjligtvis är att intressera och tilltala så har det nog skett ett litet missförstånd om vad som skulle göra det, och förhoppningsvis ser du det också snart - styrkorna och bristerna att leva med så stolt och glatt det bara går!

Så, färdigpredikat om det jag funderat på länge, hoppas ni förstår min poäng! Och vet att ni betyder för fler och är bättre än ni nog vågar tro.

Glädjecollage vill jag samla på

Min blogg ser nästan lite väl optimistisk och obekymrad ut just nu, men det är väl underbart så länge det är ärligt. Visst är dagarna inte alltid muntra och felfria rakt igenom, men jag delar med mig av det jag vill se och minnas när jag tittar tillbaka, och nu har jag aktivt jobbat för att där ska finnas mycket, om inte händelserika dagar så åtminstone positiva känslor kopplade till dem!

Att känna glädje och energi är ju underbart. Fast det är något extra att se det i spegelbilden när man kommer hem efter en så kallad "tuff dag". I mitt mentala träningsprogram, som jag improviserar ihop till idrottspsykologin, startade jag med Lars-Eric Uneståhls "Mental styrketräning" i lurarna. Men efter ett par lyssningar slog det mig att det var ganska irrelevant med ett band främst för elitidrottande när jag fortfarande befinner mig i motivationssvackan efter SM. 

Så jag bytte till "Må bra med mental träning" istället, som passar vem som helst som vill hitta glädje och harmoni. Jag tycker själv det låter lite löjligt och cheesy när jag pratar om det, jag minns ju när man hade avslappning till banden i grundskolan och fnittret spred sig så de inte hade nån effekt alls, men nu har jag mognat lite och är man själv och även gör valet själv så kan det faktiskt visa resultat!

Efter fyra, fem dagar med Valborgsfirande med min älskade släkt och farmor som fyllde hela 82 år, spänning och rakt-ut-skratt med Divergent i handen, Uneståhl i lurarna och fredag och lördag vid bilbanan och karusellen, både ser och känner jag skillnad. Och det är väl tur, för hur kul är det annars att skriva slutsatser i skolarbetet? Tack vare den här givande kursen har jag ju också mer än bara mig själv att nöja och se till för instruktioner och deadlines, vilket känns som en av nycklarna till att jag äntligen satte fart med nya resurser. 

Kanske inte med träning eller annat särskilt synbart utifrån, men genom att komma ihåg att jag känner mig själv så väl att bara jag skriver ner och håller koll så kan jag fullfölja något som kanske inte är så knepigt som jag sett det. Jag märker ju bara nu, när jag skriver det här inlägget, hur meningarna blir längre och fler och funderingar blir till svar som är användbara så länge jag minns dem.

- Klar målbild

- Visualisera, planera och bestäm

- Mindre skärmtid och slösurf

- Skapa rutiner

- Sömn/kost/aktivitet

- Lite squats, lite armhävningar, lite planka och så lite gröt. Lite jobb och lite plugg, en bok och en film och så en vän här och där.

- Ut med neg, allt som sänker och drar ner

- Prioritera och investera tid och energi rätt

- Peppa hejvilt!

Rutiner och disciplin har satt sig ganska till rätta och även om känslorna inte är enorma och helt ständiga så känner jag mig stabilare, starkare, säkrare, lugnare, piggare, friskare, och ja, vilka andra braiga ord kan jag komma på? Jag känner mig bättre igen, helt enkelt. Målsättning och visualisering ska jag komma ihåg som en bra kombination, visserligen med lite hjälp av fina människor och ett collage av glada ansikten från stället jag kallar jobb. Nu ska jag bara se till så att det håller i sig och växer lite till!