Så många att tycka om!

En tanke som slog mig i början av sommaren och sedan fortsatt ploppa upp lite här och var som en värmande sanning är hur många fina det alltid finns att tycka om, men också hur många som faktiskt tycker om en tillbaka. Är inte det en tanke som räcker långt i uppmuntran så vet jag inte vad!

Torsdagen överraskade med massa umgänge! Sällskapsshopping med Michan, timmar på String med Klarus och sist en spontan, sen och mysig middag vid Humlegården med mamsi, mannen hennes och hans döttrar. Kom hem sent sådär supertrött men sådär nöjd och glad efter en underbart social dag, så att det är knepigt att sova i alla fall!

Sen blev det fredagsmys hos världens bästa Youngers, med tacos och idol! Ännu en trött och nöjd Klara kom innanför dörren, bara för att skutta till glad musik, planka och armhäva lite innan läggdags. Tack alla fina för att ni är ni!

När vi delar tankar å ingen vet bäst

Alldeles lagom med träningsvärk sitter kvar i rygg och underarmar sen lördagens asgrymma och superroliga storträning i Tenhult!

Och en nöjd och glad känsla visar sig när jag tänker på igår, när jag och mamma tog oss med t-bana och buss till en av mina favorit-Pior!

Te och vindruvor och prat i den öppna och mysiga lägenheten. Tre människor genuint intresserade av att lyssna och berätta, dela och byta tankar, där ingen är äldst och ingen är yngst, ingen vet minst och ingen vet mest - sånt tycker jag om! Och inspirationslistan bara växer.

Det som får dig att le när du är trött

Barn kan säga så roliga, fina och sanna saker och det jag älskar mest är hur de alltid är så genuina! Från dem kan man lära sig mycket.

Underbart.

Jag vill nå ännu längre!

Det slog mig plötsligt hur och varför ett guld i slutändan inte alltid behöver spela så stor roll, utan hur det är - hur löjligt eller klyschigt det än låter - de matcher man kommer ut ur starkare eller visare, eller över huvud taget fortfarande med i spelet, som gör det. De man aldrig var säker i, som man lika gärna kunde ha förlorat men nu inte gjorde det. Det är de som betyder mest för mig och gör mig mest stolt.

Ni vet de där halvvakna ögonblicken, när man precis vaknat men inte riktigt reflekterat över vilken dag det är än, och tankarna som snurrar är antingen helt skruvade eller också på en överraskande avancerad nivå? Under den stunden idag funderade jag över varför jag faktiskt inte känner mig så överlycklig och belåten över mitt guld - som ändå är ett VM-guld - som jag kanske borde göra. Jag har tänkt att det mest varit svårt att smälta, alldeles för mäktigt för mig att ta in helt, och att det är därför jag inte känner mig sådär oövervinnlig när jag slänger en blick på medaljerna - för säker på att jag kan om jag vill känner jag mig ju ändå nu.

Och jag såg gatloppet ifrån Gladiatorerna framför mig, men ett där den starkaste och svåraste att ta sig förbi inte är med av någon anledning. Detta var då junior-21 klassen där jag stod på första och andra plats för knappt två veckor sen, medan ett fullständigt gatlopp är seniorklassen, där det tuffaste motståndarna är.

Nästa år ska jag tillbaka dit, till senior. Nu är jag nöjd men jag vill bli ännu nöjdare, och med ett VM-brons i bagaget från förra året vet jag att jag kan även där - utmaningen är att ta mig dit igen, hitta min plats i båda armarna och behålla dem så gott jag kan!

När det blir snäppet för grått

Bena bar mig till lilla Kina-affären med lyckokakorna som kan inspirera och muntra upp så när de ger passande ord.

Med återhämtning efter ett asgrymt VM som mål har jag istället råkat unna mig något för mycket och fel vila. När jag tänker på det så finns det så mycket som jag vet alltid piggar upp och det mesta av det borde egentligen prioriteras lika mycket som att borsta tänderna! 

Skapa rutiner, mindre tid vid datorn, upp och skutta, ut och promenera, få saker gjorda, ring och träffa kompisar, glad musik, lagom mystid, hemmaövningar som plankan, armhävningar och utfall, sov i tid och var glad bara. Man kan alltid välja att vara glad, och ibland även pigg. A fresh new start will put me on my way, så ready go på mig!

Jag hoppas du får veta å stå för hur bra du är

Det är otroligt värmande att få beröm och gratulationer för framgångar man nått. Det är mäktigt att få höra att man inspirerat och kanske varit där på något sätt. Och att få veta att någon man ser upp till och gärna tar emot tips från redan litar på att man klarar det bra själv och tror på att man ska fortsätta som man gör, är det i sig en stor motivation och stärker på många sätt.

Bara för att te var extra mys idag

Att påminna sig lite då och då om hur bra man faktiskt är och våga stå för det, rak i ryggen, är något som nog många skulle piggas upp av!

Jag vet nu vilka mina större åstadkommelser är och de är inte alla guld eller silver, men tillsammans har de byggt på både självkänslan och självsäkerheten, medvetenheten om vad som är möjligt och verktygslådan för att komma dit. Det kom som en plötsligt slående aha-upplevelse innan en start på VM. Boom sa det då!

Kvar i Polen, "uppe bland molnen"

Tillbaka till verkligheten har jag sagt förut, men så kom jag på att även om förra veckan känns så overkligt mäktig så är den väl lika mycket verklighet för det! Men under tiden som hjärnan fortfarande befinner sig i Polen för att smälta allt är det bevis jag har lite bilder, några bleknande blåmärken, ett SILVER och ett GULD. Shit pommes!

Utsikt från vårt rum på åttonde våningen, vackert och supernära vattnet! Till skillnad från vanliga semesterresor så går ju de internationella armbrytarresorna till länder och städer vi själva inte bestämmer, så man uppskattar lite mer när man hamnar på ett av de finare ställena.

Hej sambo-Agnes!

På EM i maj var vi fyra-fem i klassen och nu var vi tio, då gick det åt skogen i vänstern och jag slutade på sista plats medan högern tog guld. Nu överraskade vänsterarmen med värsta mysiga hook-matcherna och jag är så stolt över den!

I höger-kvalet blev det en favorit i repris när jag hamnade i en seg match mot Olga från Ukraina, exakt som vår final på EM. Nu visste jag att det gick och att det bara finns en kudde jag vill ner i!

Det är extra kul att få guldmedalj och kram utdelad av mammas man, som annars gör ett imponerande jobb som speaker! "Du e dutti du." Tack!

Och landslagskompisen Victoria imponerade med att ge både mig och de andra i klassen ordentliga matcher! VM-brons efter bara några få tävlingar - grymt jö!

Poff så var vi hemma.

Bling bling

Jag är grymt stolt över landslaget som sammanlagt tog hem hela 25 medaljer och en femte plats som nation av typ 40! Jag är stolt över Agnes, min klubbkamrat och roommate som åkte på sin fjärde tävling och tog hem ett asgrymt brons! Och stolt dotter till självaste mamsen som förutom att klara provet för att få döma EM och VM tog två femte platser i en växande masterklass, och även fortsätter vara en av mina absoluta favoriter!

Men jag är också stolt över mig själv. Jag vet vad jag har gått igenom och även om det inte känns som någon big deal längre så vet jag att jag kunde gjort det enkelt för mig och siktat lägre. Men enkelt är inte alltid bättre, i längden har jag märkt att det ofta är sämre. Lite fighter är väl bra!

Medan andra går runt, hoppar och taggar mer eller mindre aggressivt innan matcher så har jag fått lära känna det som funkar och passar mig bäst, så jag sitter eller står ganska lugnt med vatten, tigerbalsam, rätt musik och förhoppningsvis rätt fokus. Den här tävlingen kändes som den mest osäkra och mest olidliga, tills det var över och det slog mig att allt vart rätt och att jag egentligen aldrig känt mig så rutinerad.

VM 2010 skulle bli min sista chans att prestera som junior-18 men då åkte jag istället in på sjukan. Nu fick jag en andra och sista chans att visa vad jag går för i junior-21 och jag kunde inte gjort bättre. Jag känner mig redo - nästan lättad - att gå tillbaka till senior nästa år, utan någon tidsmässig press då jag har all tid på mig där, och med vetskapen om att jag har kommit långt och kan komma längre ser jag fram emot allt som har med utveckling att göra! Nu kör vi.