Julen å sånt

Jag lånar några ord från ett gammalt blogginlägg och säger såhär: Jag skulle aldrig för något gå miste om de underbara saker som hänt i mitt liv! Men ibland kommer de så tätt att jag inte hinner landa emellan och då när en radda av mäktiga saker är över och det är dags att ta ner fötterna på jorden känner jag mig liksom lite lost och mentalt tlött.

När både Arm Wars och terminens sista träning var överstökade, veckor innan årets slut, så hade jag inget jobb, plugg eller kommande tävling att falla tillbaka på, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av dagarna. En extra löjlig liten "börda" fick det att rinna över förra veckan, när jag kontaktat de arbeten som går och gjort allt jag kan i väntan på besked om plugg. Att känna sig fast och inte kunna göra annat än vänta är oerhört frustrerande och jag kunde knappt bärga mig för det nya året.

En random rosa ros, mitt i den gråa vintern å allt.

Jag var nära att börja klaga och gnälla, vilket jag ogillar starkt eftersom det är superduperoinspirerande och inte hjälper nånting... Just därför skippade jag det, gjorde värsta u-svängen och titta så glad jag blev! Och sicken jul det blev! Visserligen utan någon egentlig julstämning, utan snö och med en ynka liten julklapp (mer än jag väntade mig då vi bestämde oss för inga julklappar alls i år, utan bara kramar å sånt).

Stolt över min Klarus som sjunger så fint!

Lussekattsbak med mamsi, varma julfilmer och rörande mycket folk mot rasism i Kärrtorp.

En flygande delfin! Över folkmassan på 16 000.

Och en galet underbar julafton med min galna, störtroliga, mysiga och älskade släkt i Svärtinge.

To love and be loved is to feel the sun from both sides.

Då jag inte haft så värst mycket för mig har jag tjuvstartat lite och övat inför det kommande året. Det kommer med färsk motivation och spännande och pirriga målbilder och möjligheter. De saker 2013 saknat överlämnar jag nu till 2014, och konstaterar att det har varit ett av de bästa åren på många sätt, med små och stora höjdpunkter som ska minnas ordentligt!

Vanliga människor å deras hjältedåd

Har som många andra suttit framför Svenska Hjältar galan den här fredagskvällen, och storbölat av alla möjliga anledningar. Åh också, kan inte alla bara få må bra, vara friska och snälla??

Jag blir ledsen att det finns så många kvar att rädda och hjälpa, men alldeles lycklig att se hur hjältedåden görs av så kallade vanliga människor. Vem som helst kan göra skillnad, oavsett om det är att donera organ eller samla pengar för att kompisen ska kunna gå och leka med sina kompisar. Stoltheten och tacksamheten på galan var vacker, mer hjältar åt folket!

Muskelsvaghet, nej tack

The greatest pleasure in life is doing what people say you cannot do.

Jag tänker på det ibland. I början av diagnosen för drygt två år sen, när vi fortfarande inte visste så mycket om den och mamma som utbildad sjuksköterska kollade upp den på nätet. Nej, det är sällan särskilt pålitligt och funkar bäst för att skrämma upp en, men är man lite källkritisk så kan man hitta mer eller mindre korrekt information.

"Muskelsvaghet" var ett vanligt symptom. Väl medvetna om att den här mitokondriella sjukdomen POLG är väldigt individuell och visar sig olika starkt, med olika symptom på olika personer och att muskelsvaghet inte verkade vara något som jag drabbats av (inte heller försämrade reflexer som också är vanligt efter en stroke) så var det fortfarande något som jag fastnade vid. Det var ett av de vanligaste symptomen och jag slapp undan. Jag är visserligen och uppenbarligen inget vanligt fall, men ändå! Kändes lite som challenge accepted liksom.

Jag hade min lilla svacka i armbrytningen men med styrka och reflexer i behåll var det inget annat än psyket och den nya vardagen som ställde till det. Efter några månader fick jag hänga på Danderyd rehab ett tag, där favoriterna blev samtalsgrupperna och boxningen och trots att det var någonstans där som discolampan kom knackandes på dörren, ett halvår försent och helt utan anledning eller förklaring, så hittade jag balansen igen. Och det har bara gått bättre efter det. När jag bryter arm är jag frisk, väldigt frisk.

Och väldigt odopad dessutom!

Som när polisen är i närheten och man vet att man inte gjort något fast man är rädd att hamna i finkan ändå. Jag visste att jag var helt odopad, men med min dosett som klår de flesta 80-åringars så var jag ändå lite skraj. Puh!

The smallest piece

Kom till slut ut i friska luften och promenerade med Beasts of the southern wild i lurarna, gick och gick medan jag byggde och färgläggde drömmar och mål i tankarna.

Att plugga psykologi är inte så värst viktigt längre, men jobba med människor vill jag göra och det nu egentligen. "Jobba med människor" är väldigt brett område och jag måste vara mer specifik för att plugga det de kräver. Finns det inte nån slags J-21 klass i arbetsvärlden? Eller en handikappsklass, för de som har precis lagom nedsättningar för att inte klara stressen på ica eller donken, och är trötta fast med läkarintyg. Hm. Aja, på nåt sätt kommer jag dit jag vill!

I believe I can flyyy

Aaah garvar så jag får andnöd och ont i magen!!

Arm Wars!

Så bar det av mot Göteborg! Klockan fem fredag morgon var vi inte jättepigga men förväntansfulla och glada med såndär galet rolig trötthumor. Arm Wars alltså, vilken helg. Jag ska försöka sammanfatta så gott jag kan, det jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta.

Uppladdningen och dagarna innan var inte de mest ultimata (för något så nytt och stort som sex ronders supermatch). Jag drog på mig en förkylning, åt lussekatter tills det inte ens var gott längre och tog det mest lugnt framför mysfilmer med kan jang och clementiner. Men på torsdagen tog jag tag i dagen-innan-rutinerna, packade väskan, kollade armbrytarklipp på youtube, satte på Rocky III och toppade nervositeten som redan hållt på i en vecka.

Om jag sen var redo visste jag inte eftersom jag inte hade någon aning om vad jag tackat ja till - att Arm Wars är annorlunda med ett helt annat koncept än vanliga tävlingar visste jag men jag har aldrig riktigt funderat över just vad som är annorlunda. Andra verkade övertygade däremot, om att jag skulle klara det hela galant och att "nejdå, det är inte så mycket show som vissa får det att verka". Att de var så säkra på att jag skulle ta hem det här var ju smickrande men jag vågade fortfarande inte tro eller vänta mig någonting och kunde bara försöka lita till den nyfunna säkerheten och tävlingsrutinen och vänta och se.

Väl framme hängde vi mest på hotellet, jag och Lisa tävlade om vem som kunde snyta sig flest gånger medan hon och de andra laddade inför Arm Wars Coming Talent som skulle hållas på kvällen på Rockbaren, med massa spännande bäst-av-tre-matcher. När den var färdig och jag kände att jag skulle sovit för länge sen så hade vi samling för info om det riktiga Arm Wars och plötsligt handlade majoriteten av mina nerver mer om showen än matcherna, oavsett vad folk sa. Jag visste att jag aldrig skulle göra mig till, men kameror och intervjuer och att prata engelska med och framför folk gör mig nervös och jag kom ju hit för att bryta arm??!

Megabra hotellfrulle! Detta är bara uppvärmning, med det vanliga målet att äta mer än ryssarna.

Lördagen kom och min match mot Joanne Berberich (från Storbritanien/Tyskland) var lagd vid 17 som dagens sista... Tävlingen hölls mitt inne på Svenska mässan bland hundratals andra montrar som alla ville synas och höras mest och bäst under Fitnessfestivalen. Den långa väntan tillsammans med miljön skrämde mig lite, men jag hade ju inte något annat val än att fixa det.

På VM i Polen vann både jag och Joanne guld i våra klasser, hon en eller två klasser över mig tror jag, och varför vi sattes i en supermatch mot varann är för att vi kör samma stil med djup hook och ofta sega matcher. Helgen är en enda röra men att klockan blev fem vet jag i alla fall, och till slut var det vår tur kommer jag ihåg. Armvärmare, musik, tigerbalsam, dextrosol, tuggummi, vatten, skutta runt för blodcirkulation, fokus, rätt tankar, fist bump och "hajmat" med mamma/mamagern, jag hör mitt namn och upp på scenen - nu kör vi!

Jag vet ju vad jag kan nu och jag visste vad jag ville (vinna såklart!), men varken det eller vad andra säger spelar någon roll för jag måste göra det också.

En av två bilder jag hittat på facebook! Om vår match kommer på Euro Sport nästa år vet jag inte, men jag hoppas det då det nog inte kommer ut så mycket annat material annars. Och jag ser fram emot en rematch, om än lite nervöst. Skrämmande och spännande eftersom jag vet att hennes mål är att komma tillbaka bättre och starkare - precis samma mål som jag har!

Första matchen gick snabbt och jag kände mig lättad och fortsatt beslutsam när jag gick till mitt hörn. Andra matchen var nog ganska lik den första och efter det vågade jag testa lite annat, som en top, släppt start och segare matcher som gav rejäl pump. Sex stycken superhärliga hookmatcher tackar jag för! Det var inte lätt, men det var inte jättesvårt heller när första starten väl hade gått och jag visste vart jag skulle.

Redan EM 2008 la jag märke till Joanne när jag själv tittade på och jag vet att hon har brytit arm sen innan hon nådde upp till bordet, så jag behåller min respekt för henne med en misstanke om att jag inte kommer undan lika lätt nästa gång vi möts!

Vad Neil, jag själv eller någon annan sa kommer jag knappt ihåg men jag tror jag stod och storlog vid intervjun och tackade glatt ja till en rematch mot Joanne i april. När han frågade något om min teknik så nämnde jag att hook är min "comfort zone", taget från Axklos passande smeknamnsidé till mig - jag var inte den enda som garvade åt det och efteråt sa han något i stil med "she can talk!", en kommentar jag nog aldrig trodde skulle riktas mot mig.

Så, jag klarade det! 6-0, showen, intervjun, engelskan, fokus, andas och va lugn, dissa discolampan, sena kvällar med stimmig krogmiljö och mycket underbart roligt folk och intryck som jag aldrig vill missa. Trots allt som känns jobbigt, otåligt eller obekvämt under dessa armbrytarresor så är det där jag trivs allra bäst, det är min absoluta Comfort Zone.

Väl i bilen påväg hem släppte allt, jag slappnade av och förstod att det var över, jag är färdig och snart hemma - hemma som jag ärligt talat inte längtar efter efter ännu en fantastiskt asgrym armbrytarupplevelse med armbrytarfamiljen som bara växer och växer och känns närmre och närmre. Jag var mentalt och känslomässigt slut, trött på alla sätt utom fysiskt, och växlade mellan lycka, lättnad, besvikelse (över vadå??), massa annat och lycka igen.

Natten till måndag kom vi hem och det var länge sen jag sov så långt in på dagarna och jag känner mig fortfarande ganska slut och även lite lost. I slutet av en intensiv armbrytarperiod känns det något bitterljuvt att packa upp armvärmare och tävlingskläder och veta att de inte ska fram förrän nästa år - vilket GRYMT tävlingsår 2013 har varit!

Galet vad mycket det finns att titta tillbaka på.

Hope is the only thing stronger than fear

Frusna gräsmattor, löv och vattenpölar, nakna träd, klarblå himmel och första riktiga vinterkylan som biter i haka, kinder och fingertoppar. Igår och idag var vackra dagar som bara inte tillät innesittande och de två härligt långa promenaderna längs Årstaviken, igår själv och idag med sällskap och välförtjänt asiatisk buffé, gav extra energi och glatt humör!

Med Simon & Garfunkel i lurarna la jag för första gången märke till den där Kathy som nämns mer än en gång, och undrade över vem hon kan ha varit? Jag tycker om deras låttexter, de är som små berättelser om speciella platser, resor och personer, och påminner mycket om sånadär berättelser morfar har tusentals av.

Och Catching Fire med Elli! Fybubblan vad grym den var! Jag vill se igen och igen och igen och läsa om böckerna som filmatiserats så på pricken som det nog bara går. Kan inte riktigt sammanfatta allt som gör filmerna och böckerna så mäktigt... BRA, och känslosamma och så värda att betala för, kanske en eller två gånger till om jag rotar i plånboken.

Skönt avslut på förra veckan som inte var någon direkt höjdare, och uppiggande start på den här veckan som ska avslutas med Arm Wars i Götet!

Let the rain fall

Superuppiggande låt som riskerar att lyssnas sönder just nu!

Armbrytning räcker kanske inte alltid som svar

Ja, jag är visst lite fast här känner jag. I slutet av en intensiv armbrytarperiod, i hoppfull och tålmodig väntan på besked om vårterminsplugg och med en bit fokus, men inte i närheten av tillräckligt engagerad sådan, på jobbsökande. Det är ganska bekvämt här, mitt bland all armbrytning som går så bra!

Och julbelysningen som börjar plockas fram utan att det blivit någon direkt vinter. Julbelysning är mys, lussekatter sitter aldrig fel och snön lever ju sitt egna lilla liv men det är ju inte ens kallt eller vintrigt på något sätt?! Och snart är det bara en månad kvar till självaste julafton - tiden kommer aldrig sluta förvåna mig, tur att det finns chokladkalendrar så man hänger med.

Mycket bekvämare än bland halvimponerande CVn och annonser där jag ser så många krav och förväntningar som jag tyvärr inte känner att jag kan nå. Knepig situation som jag ju gärna undviker, samtidigt som frågor om "vad jag gör nu för tiden?" börjar bli lite tjatiga då jag redan pratar så mycket om armbrytning. "Jaa... jag bryter arm." "Jaha, ja, vad kul - jag hörde att det går bra för dig! Men vad gör du annars då, visst började du plugga?" "Ja, jo, fast jag hann knappt börja innan jag slutade... Long story short."

Dagens och gårdagens fundering är varför så gråa dagar? Ansvaret över uppmuntran och pepp tar jag gärna på mig själv när det faller sig naturligt medan mycket annars hamna på vädret, men fortsätter det såhär så får jag väl ta över igen! Ta saken i mina egna händer, sådär som jag brukar tänka att det är bästa och coolaste sättet att möta livet på. För vädret kommer ju liksom inte fixa jobb åt mig, antar jag.

Be more awesome

Kid President, en awesome liten kille som alltid piggar upp humöret.

Många fler klipp som får en att le ända upp till öronen! Och fundera över världen och de stora små sakerna man själv kan göra för att förändra och förbättra.

Att växa som person

...Är så grymt häftigt och mäktigt om jag får säga det själv. När man tittar tillbaka på sitt 10-, 13-, 16- eller 19-åriga Jag och känner igen sig själv men ändå inte. Jag skämdes ett tag när folk mindes hur oerhört tyst och blyg jag varit, så jag är glad att jag mer än gärna blickar bakåt nu, för jag kan inte se något annat än positiv utveckling där - och bara att säga det rakt ut är väl snäppet mer vågat än tidigare.

På tåget hem igår, med världens bästa Fia, påpekade hon något som jag själv vet men blev extra glad att hon lagt märke till det. Att bli mer social är väl inget ovanligt och något som är svårt att inte bli med nya erfarenheter och åstadkommelser, för att inte tala om "med åren", men jag blir ändå glad när det märks tillräckligt för att påpekas, då just det, att jag vågar så mycket mer nu, är ett av mina favorit-framsteg.

Det fick mig att tänka igen, vilket jag alltid gör - jag är en väldigt tänkande människa - men det fick mig i alla fall att än en gång tänka tillbaka på den där lilla Klaran som inte sa så mycket utan mest observerade.

Smash arms 2008

Vad hände då? Jag kom på att det inte är farligt att prata med människor, inte ens främlingar behöver vara särskilt farliga. Jag förstod också att om man inte har något man faktiskt bör skämmas över så är det bara tråkigt och slösaktigt att skämmas över sig själv. Jag hittade min grej, mina intressen, lärde mig att jag är jag och att det inte är någon idé att försöka något annat. Efter att jag kommit på det så var det bara att börja lista ut vem då Jag var och skulle bli, och bygga på självförtroendet och säkerheten i det. Fast bland det viktigast tror jag var när jag insåg att allt inte är på blodigt allvar, att allt blir lite - mycket! - lättare med ett leende. Garva åt det som garvas åt kan! Testa vettja, man blir glad!

"We don't laugh because we are happy, we are happy because we laugh."

Även sånahär resor (dem där man åker med den som har plats i bilen, sover där det finns sängplats och bryter arm med den som har armar) får mig att fundera och lägga märke till mitt nya favorit-Jag, den där Klaran som vågar och vet vem hon är och vad hon kan. Och är inte rädd för att lära känna främlingar.

Jag vet inte hur det hade sett ut annars men jag vet att jag har enormt mycket att tacka armbrytningen för. Och just därför är det superhäftigt och glädjande när man får se andra utvecklas på samma sätt när de börjar med sporten, eller hittar något annat som är deras grej. Att se folk växa (inte nödvändigtvis på höjd, bredd eller underarmsmått) är fruktansvärt kul tycker jag! Tack å gonatt!

Galet mycket armbrytning!

I fredagskväll bar det av mot Hedemora! Igår vid tre kom jag hem, gick och la mig halv tio och samlade ihop hela tolv timmars välbehövd sömn - skönt! Intensivt armbrytarläger med mycket hjärngympa, många intryck att ta in och smälta och ett femtiotal par olika händer att bryta mot, det känns i både kropp och hjärna.

dt.se

Det är på de här lägrena som man fattar att armbrytning är så mycket mer än en sport eller hobby, att det är en hel vetenskap som ingen vet eller kan allt om - även om vi hade bland de främsta experterna och utövarna på besök i Sverige den här helgen. Fast det härligaste tycker jag är att man märker hur vi alla, nybörjare som veteraner och världselit, verkar ha åtminstone två saker gemensamt - vi bryter arm för att det är så grymt kul och för att vi älskar gemenskapen!

Sånhär tur hade vi med vädret och vyn när vi "släpades" ut på söndagens morgonjogg. För de som inte förstått det så är konditionsträning inte någon favorit bland armbrytare, men vi var ju asduktiga!

Emma och Victoria kämpar på med glatt humör, och Denise och Magnus kommer tätt bakom! Nästan hela Sverige på ett kort.

Är det inte lite fusk att ha långa ben? Vi gjorde tappra försök men de var alltid steget före...

Kan erkänna nu när lägret är över att det var morgonjoggen som stod på schemat som var målet när jag ställde mig på löpbandet för tre veckor sen, man vill ju liksom inte göra bort sig totalt... Och jag - vi! - klarade det! Om än med promenadpauser, men jag är stolt ändå.

Jag känner mig bortskämd som fått hänga med härligaste armbrytarfamiljen tre helger på raken! Och jag får träffa dem igen om två veckor, lycko mig.

På löpbandet igen

Och jag fortsätter imponera med hur mycket jag kan lata mig, om jag bara inte har något vettigare för mig! Folk frågar hur jag gör för att inte få ont och för att återhämta mig så snabbt efter all brytning, och jag börjar misstänka att det är mängden chill. Och mat - gröt och kött!

Det vettigaste jag gjort den här veckan är ett fastande blodprov igår morse och en dunderbra träning i tisdags. Jag skulle ta det lugnt såhär mellan alla armbrytarresor, men det gick ju inte med en sån fullproppad träningslokal och med självaste Cebula på besök. Annars har jag alltså latat mig. Börjat på ännu en ny och härlig bok, tittat på lite film och druckit massa te.

Fast hur lat jag än låter mig bli efter tävlingsdagar som tar på krafterna, så vet jag nu hur skönt det är att kliva ut från badhuset svettig, äcklig och röd i ansiktet men åh så lätt. Och löpbandet har blivit en favorit, det trodde jag aldrig men det har det, så det kändes skönt att stiga upp där igen på den tidigare fruktade maskinen!

Men något kändes fel. Efter knappt fem timmars sömn var jag seg, kände att jag hade dåligt fokus, hade haft en velande förmiddag och kände plötsligt av en gnutta tvivel och löjlig pessimism. Och så var det tuggummit, det hade jag ju glömt! ...Och höger ben var kortare, det kände jag nu. Och toffsen satt konstigt, och ipod-sladden var i vägen. Och, och, och. Hmpf.

Tur är det väl då att jag har lärt mig att man har bra och mindre bra dagar och att det är okej. Det är okej att prestera sämre eller till och med skippa träningen om det helt enkelt inte funkar. Jag har också lärt mig att ibland är man bara trögstartad och gnällig, och tar man sig igenom första tio minuterna cardio så kan man ta en eller fem minuter i taget sen, tills skärmen börjar räkna sista sekunderna till 60 min.

Det var mer av en utmaning idag men känslan efter var densamma!

Överväldigande är ett passande ord

Tre guld, ett silver och ett dopingtest - vilken enorm egoboost! Det går bra nu, minst sagt.

Det roliga och läskiga med armbrytartävlingar är att det är välkänt att så mycket beror på dagsform och alla kan ha svackor, med- och motgångar. Jag brukar ha det i bakhuvudet när det går oväntat dåligt eller förvånansvärt bra...

-70kg, här mot Emelie som fortfarande är junior och blir grymmare och grymmare! 

Bilder från Vätternbrytarna som skötte arrangemanget lika bra som alltid! En härlig liten armbrytarfamilj måste jag säga!

+70kg, mot sambo-/klubbkompis-Agnes och superstarka Lovisa! Sjukt stolt över Agnes som tagit hem VM-brons och andra placeringar och gör det svårt att tro att hon bara tävlat i ett år!

...Men jag har hittat något nu, något som känns som en mäktig aha-upplevelse och verkar fortsätta sitta i, och responsen jag får från människor omkring är alldeles överväldigande och rörande. Seriöst, vad ska jag göra av allt fint jag får höra, all megapositiv feedback som peppar så ofantligt mycket?? Tusen TACK!

Hinder å attityd å sånt

Vad händer med mig?? Långa och hurtiga promenader - inga problem, massa tid på cykeln - där tar det mest på tålamodet, men att jogga i 35 minuter utan några större problem - det hade jag ju inte riktigt tänkt mig! Ett steg i taget, en fot framför den andra, en minut, två minuter, tio minuter, tjugo, trettio, och så fortsätter vi lite till bara för att varför inte?? Och stannar på 35 med en tanke om att jag nog inte vill höja ribban allt för högt till nästa gång.

Jag har alltid med mig mitt fina lilla anteckningsblock, det har blivit en vana för att jag alltid vill skriva ner något när jag väl lämnat det hemma. Löpbandet och cykeln är grymma ställen att fundera på och idag tänkte jag såhär:

Det finns så många mer eller mindre onödiga hinder som vi låter stoppa oss från att komma så långt som vi faktiskt kan komma. Och majoriteten av dem är löjligt lätta att lämna bakom sig och springa ifrån när man väl identifierar dem för vad de är. Många gånger tror vi på dem mer än vi borde, mer än de förtjänar, och det är ju synd!

Uthållighet, tålamod, målsättningar, krav, förutfattade meningar, långtråkighet, bristande vilja, motivation och självförtroende, mm. De flesta av de här har jag till slut lyckats springa ifrån eller lärt mig hantera och- här ploppar ordet "attityd" upp. Oavsett situation har jag märkt att rätt/fel attityd kan göra läskigt stor skillnad.

Vad hindrar dig? Vad har du klurat och jobbat dig igenom och förbi?

Run Forrest, run!

Efter tävling. Som vanligt blev det tomt och lite lågt, som vanligt har jag inte fått mycket vettigt gjort sen jag kom hem i söndags och resterande kakor och choklad försvann bara för att de fanns där, i hopp om att det ska vara lika gott och roligt som när man var liten eller när man deffar. Men det är inte gott, inte alls faktiskt, och så värst mycket roligare får jag det inte om jag sitter på samma stol i timmar. Så jag ställde mig upp, och gick till gymmet.

Utan krav, med låga förväntningar och bara små eller inga direkta mål alls. Det kan låta konstigt, men den kombinationen har många gånger imponerat med hur bra den funkar och vilka grymma träningspass den kan ge!

That day, for no particular reason, I decided to go for a little run. So I ran to the end of the road. And when I got there I thought maybe I'd run to the end of town. And when I got there I thought maybe I'd just run across Greenbow County. And I figured, since I'd run this far, maybe I'd just run across the great state of Alabama. And that's what I did. I ran clear across Alabama. For no particular reason I just kept on going... - Forrest Gump

Mina bens relativt dåliga förutsättningar för att komma särskilt långt inom joggning och liknande har jag länge funnit mig i och lyckats hittat andra grymma saker att göra istället (läs: armbrytning). Gå långa promenader är en av favoritsysslorna och att springa till bussen, tuben eller träningen är inga problem, men det är när jag joggar som längdskillnaden märks och ojämn träningsvärk "plågade" mig (nej, jag älskar ju träningsvärk!) hela förra veckan då mycket mer tyngd hamnar på högerbenet.

Men det här är ju kul! Och det funkar! Och det låter som en big deal för att det är det för mig. 26 min jogg är jag stolt över och tillsammans med 34 min pw och 30 min på cykeln och en fundering på om jag kanske ska köra lite till, kan jag konstatera att min kondition och uthållighet inte är så illa ändå. Endorfinkicken är underbar och tankarna rensas och organiseras så att jag kan sätta fokus igen, på Vätternbrytet som är nu på lördag!

Två guld å ännu en höjdarresa

Vad kan jag säga? Jag är helt jävla underbart nöjd och glad och lycklig! Även ganska trött och lite besviken på att dessa tävlingsdagar med armbrytarfamiljen går så fort, men så bra då att de inte glöms i första taget och att det kommer fler!

Tack, tack och åter tack - jag vet inte hur många gånger jag sagt det senaste tiden och jag kan säga det lite till, för jag uppskattar så enormt alla gratulationer, fina ord och påminnelser om att det går bra nu. Tack!

Frågan om jag är nöjd - ja, jag kan liksom inte vara något annat än dundernöjd den här gången. Från första starten var det ingen tvekan om vilken kudde jag skulle ner i, förmodligen tack vare att jag innan inte ägnade en tanke åt vilket håll det annars kunde gå åt. Jag gjorde allt som jag ska, till och med lite bättre, och jag kan bara säga fybubblan vad skönt! Jag passar på att njuta ordentligt i min lilla bubbla och satsar på att fortsätta såhär.

Foto: Ari Byström

Efter VM konstaterade jag att jag aldrig känt mig så rutinerad och säker på allt "vad och hur", och efter det årliga Blockbrytet är den känslan snäppet starkare. Det är så mycket som ska klicka och göras rätt för bästa möjliga tävlingsprestation (som uppladdning, sömn, mental inställning, rätt fokus, mat- och energiintag, musik, stå/sitta/mingla, uppvärmning, vänta/ladda, när/var/hur, mm) och plötsligt - efter sex år! - känns det som att det flyter på bra utan att jag behöver fundera över det. Jag har hittat en av-och-påknapp för minglande Jag och tävlingsfokuserade Jag, hur praktiskt som helst!

VM i Polen, höger-finalen tror jag! Foto: Martin Sohlin

När tävlingen var över var det incheckning på hotellet, bankett och efterfest kvar! Jag brukar alltid vara "den" som är glad men supertrött (dricker dessutom inte) och ger upp vid elva, och brukar vara ganska nöjd med det ändå. Men vid ett hade jag gärna stannat lite till om det inte var för att folk började droppa av, och vi drog oss till hotellet för att sova några timmar. Blev inte mycket sömn då jag inte kunde sluta le och tänka tillbaka på dagen, men ja ä inte bitter!

Jag, Agnes, Lisa och Maria i en bil och ett hotellrum - det kan inte bli roligare. Under roadtrippen och vistelsen i Gävle garvade jag så jag har träningsvärk i mage och kinder och jag känner mig bortskämd som har så många fler armbrytarresor den närmsta tiden att se fram emot! Tjolahopp!

Klurigt men inte omöjligt fall

Jag zappade in på ett program här om dagen som handlade om den fantastiska hjärnan - och det kan jag sannerligen hålla med om att den är!

De pratade om hur man kan lura och förvirra hjärnan genom sinnena, men också om hur grymma vi är på att vänja och anpassa oss till nya omständigheter om vi bara ger oss den tid som behövs. Det har jag redan konstaterat då jag själv varit tvungen att lära mig leva med tidigare främmande förhållanden, men nu har jag nog en gång för alla kommit på, eller bestämt mig för, att det nog inte bara är när man MÅSTE som det går utan även om det är något man vill tillräckligt mycket. Vill vi så kan vi omorientera oss och med tålamod så kan vi göra det som behövs för att utvecklas och komma längre - trots "hinder" och svårigheter.

Mitt fall är mitt alldeles egna och unika och ibland frustrerande klurigt att handskas med. Mentalt ser jag inga som helst omöjligheter, men fysiskt har jag en del att jobba på och runt bäst jag kan med respekt för att det kanske inte alltid går som jag vill. Så nu med nyinförskaffat gymkort och större och starkare mål som handlar om att testa nytt och utvecklas fysiskt, har jag ändå lite att ta hänsyn till.

Benen. Med min komplicerade endokrinologiska diagnos kom kobenthet i mellanstadiet. Med medicin blev benen rakare och helt smärtfria men de är fortfarande inte som "andra ben" och även med ett par cm längdskillnad så blir belastning och "teknik" något jag måste ha extra koll på vid träning. Också därför jag hittills har undvikt benträning och löpband, men se så bra det går nu!

Hjärnan - hjärntröttheten, halvblindheten och discolampan. Det har gått tre år nu sedan sjukhusresan som innehöll en stroke, krampanfall och andra konstiga symptom. Sedan dess har jag levt med en helt ny slags trötthet, ett halvt synfält och det där blink-symptomet som ingen vet vad det är eller beror på. Och den ashäftiga sanningen är att jag har lärt mig leva med allt det.

Men nästan varje ny grej, eller varje grej jag inte gjort sen innan allt, måste jag lära mig hantera på mitt sätt, ett sätt som funkar för mitt nya jag. Exempelvis måste jag alltid ha koll på vad som finns på höger sida så att jag inte går in i någon/något, välter något eller typ ramlar ner från perrongen. Och för att undvika tröttheten och discolampan så gott det går bör jag omge mig av så lite intryck som möjligt - som folk, ljud och ljus - men då jag bor i Stockholm och vill se, höra och veta allt så funkar det inte så bra (fast jag vet i alla fall vad som är värt att offra). Allt går inte, hur mycket jag än försöker, eller så är det för klurigt för att det är värt att hantera överhuvudtaget, och det är bara att acceptera. Men många braiga tillvägagångssätt har jag hittat och jag ser fram emot att lista ut ännu fler! Fysisk aktivitet och glatt humör är de bästa hittills.

Innan hjärnan förstår vad du håller på med

Jag ska inte ropa hej än, men för att ta sig över ån måste man först ta sig till den, och jag har äntligen hittat fram! Till en av dem i alla fall.

I fem år har folk tjatat och uppmuntrat och skapat möjlighetsbilder åt mig och jag har sagt jaja, jag ska eller njäe, det är inte min grej och jag har ju kommit så långt utan! Men senaste tiden har argumentet "tänk hur mycket längre jag skulle kunna komma MED?!" nått mig mer och jag har sagt att nu, nu ska jag faktiskt. Jag är bra på att snacka, men i lördags köpte jag äntligen det där gymkortet! (Jag har haft det förut men hur flitigt jag använde det kan jag inte skryta om.)

Löpband har alltid skrämt mig, efter alla youtube- och Americas funniest homevideos-klipp, som jag visserligen har skrattat åt så jag fått ont i magen men slutat när jag föreställt mig själv på ett. För två år sen gick jag på ett första gången och avskräcktes snäppet mer när känslan av att flyta fram satt kvar i en kvart efter. Men nu så, nu är det löst! Tre dagar, tre träningspass och jag är nästan kär i löpbandet. Inte under tiden men när vi ska säga hejdå. Dock så måste jag nog stretcha lite mer.

På bergen där man ser allt

Inget plugg, inget jobb och ingen annan såndär stor grej som tar tid och engagemang. Så för tillfället har jag inte mycket för mig men gör det bästa för att hålla igång och lyckas ganska bra med det tycker jag! Går och går gamla och nya vägar bland höstfärger, i Vitan och Tanto, sitter på berg och vid vattnet, klappar katter och tittar på änder, med och utan promenadsällskap. Här kommer en glad bildbomb!

Motivation- och inspirationskickar ploppar upp då och då och jag bara längtar efter att få utnyttja dem ordentligt! Hur då? Genom att fortsätta prestera på armbrytningen, äntligen lägga lite pengar på ett gymkort och använda det också, och kanske lyckas ta mig till nån boxningsklubb och köra nåt pass. Sounds like a plan!