Jag zappade in på ett program här om dagen som handlade om den fantastiska hjärnan - och det kan jag sannerligen hålla med om att den är!
De pratade om hur man kan lura och förvirra hjärnan genom sinnena, men också om hur grymma vi är på att vänja och anpassa oss till nya omständigheter om vi bara ger oss den tid som behövs. Det har jag redan konstaterat då jag själv varit tvungen att lära mig leva med tidigare främmande förhållanden, men nu har jag nog en gång för alla kommit på, eller bestämt mig för, att det nog inte bara är när man MÅSTE som det går utan även om det är något man vill tillräckligt mycket. Vill vi så kan vi omorientera oss och med tålamod så kan vi göra det som behövs för att utvecklas och komma längre - trots "hinder" och svårigheter.
Mitt fall är mitt alldeles egna och unika och ibland frustrerande klurigt att handskas med. Mentalt ser jag inga som helst omöjligheter, men fysiskt har jag en del att jobba på och runt bäst jag kan med respekt för att det kanske inte alltid går som jag vill. Så nu med nyinförskaffat gymkort och större och starkare mål som handlar om att testa nytt och utvecklas fysiskt, har jag ändå lite att ta hänsyn till.
Benen. Med min komplicerade endokrinologiska diagnos kom kobenthet i mellanstadiet. Med medicin blev benen rakare och helt smärtfria men de är fortfarande inte som "andra ben" och även med ett par cm längdskillnad så blir belastning och "teknik" något jag måste ha extra koll på vid träning. Också därför jag hittills har undvikt benträning och löpband, men se så bra det går nu!
Hjärnan - hjärntröttheten, halvblindheten och discolampan. Det har gått tre år nu sedan sjukhusresan som innehöll en stroke, krampanfall och andra konstiga symptom. Sedan dess har jag levt med en helt ny slags trötthet, ett halvt synfält och det där blink-symptomet som ingen vet vad det är eller beror på. Och den ashäftiga sanningen är att jag har lärt mig leva med allt det.
Men nästan varje ny grej, eller varje grej jag inte gjort sen innan allt, måste jag lära mig hantera på mitt sätt, ett sätt som funkar för mitt nya jag. Exempelvis måste jag alltid ha koll på vad som finns på höger sida så att jag inte går in i någon/något, välter något eller typ ramlar ner från perrongen. Och för att undvika tröttheten och discolampan så gott det går bör jag omge mig av så lite intryck som möjligt - som folk, ljud och ljus - men då jag bor i Stockholm och vill se, höra och veta allt så funkar det inte så bra (fast jag vet i alla fall vad som är värt att offra). Allt går inte, hur mycket jag än försöker, eller så är det för klurigt för att det är värt att hantera överhuvudtaget, och det är bara att acceptera. Men många braiga tillvägagångssätt har jag hittat och jag ser fram emot att lista ut ännu fler! Fysisk aktivitet och glatt humör är de bästa hittills.
