Armbrytning räcker kanske inte alltid som svar

Ja, jag är visst lite fast här känner jag. I slutet av en intensiv armbrytarperiod, i hoppfull och tålmodig väntan på besked om vårterminsplugg och med en bit fokus, men inte i närheten av tillräckligt engagerad sådan, på jobbsökande. Det är ganska bekvämt här, mitt bland all armbrytning som går så bra!

Och julbelysningen som börjar plockas fram utan att det blivit någon direkt vinter. Julbelysning är mys, lussekatter sitter aldrig fel och snön lever ju sitt egna lilla liv men det är ju inte ens kallt eller vintrigt på något sätt?! Och snart är det bara en månad kvar till självaste julafton - tiden kommer aldrig sluta förvåna mig, tur att det finns chokladkalendrar så man hänger med.

Mycket bekvämare än bland halvimponerande CVn och annonser där jag ser så många krav och förväntningar som jag tyvärr inte känner att jag kan nå. Knepig situation som jag ju gärna undviker, samtidigt som frågor om "vad jag gör nu för tiden?" börjar bli lite tjatiga då jag redan pratar så mycket om armbrytning. "Jaa... jag bryter arm." "Jaha, ja, vad kul - jag hörde att det går bra för dig! Men vad gör du annars då, visst började du plugga?" "Ja, jo, fast jag hann knappt börja innan jag slutade... Long story short."

Dagens och gårdagens fundering är varför så gråa dagar? Ansvaret över uppmuntran och pepp tar jag gärna på mig själv när det faller sig naturligt medan mycket annars hamna på vädret, men fortsätter det såhär så får jag väl ta över igen! Ta saken i mina egna händer, sådär som jag brukar tänka att det är bästa och coolaste sättet att möta livet på. För vädret kommer ju liksom inte fixa jobb åt mig, antar jag.