På löpbandet igen

Och jag fortsätter imponera med hur mycket jag kan lata mig, om jag bara inte har något vettigare för mig! Folk frågar hur jag gör för att inte få ont och för att återhämta mig så snabbt efter all brytning, och jag börjar misstänka att det är mängden chill. Och mat - gröt och kött!

Det vettigaste jag gjort den här veckan är ett fastande blodprov igår morse och en dunderbra träning i tisdags. Jag skulle ta det lugnt såhär mellan alla armbrytarresor, men det gick ju inte med en sån fullproppad träningslokal och med självaste Cebula på besök. Annars har jag alltså latat mig. Börjat på ännu en ny och härlig bok, tittat på lite film och druckit massa te.

Fast hur lat jag än låter mig bli efter tävlingsdagar som tar på krafterna, så vet jag nu hur skönt det är att kliva ut från badhuset svettig, äcklig och röd i ansiktet men åh så lätt. Och löpbandet har blivit en favorit, det trodde jag aldrig men det har det, så det kändes skönt att stiga upp där igen på den tidigare fruktade maskinen!

Men något kändes fel. Efter knappt fem timmars sömn var jag seg, kände att jag hade dåligt fokus, hade haft en velande förmiddag och kände plötsligt av en gnutta tvivel och löjlig pessimism. Och så var det tuggummit, det hade jag ju glömt! ...Och höger ben var kortare, det kände jag nu. Och toffsen satt konstigt, och ipod-sladden var i vägen. Och, och, och. Hmpf.

Tur är det väl då att jag har lärt mig att man har bra och mindre bra dagar och att det är okej. Det är okej att prestera sämre eller till och med skippa träningen om det helt enkelt inte funkar. Jag har också lärt mig att ibland är man bara trögstartad och gnällig, och tar man sig igenom första tio minuterna cardio så kan man ta en eller fem minuter i taget sen, tills skärmen börjar räkna sista sekunderna till 60 min.

Det var mer av en utmaning idag men känslan efter var densamma!