Innan hjärnan förstår vad du håller på med

Jag ska inte ropa hej än, men för att ta sig över ån måste man först ta sig till den, och jag har äntligen hittat fram! Till en av dem i alla fall.

I fem år har folk tjatat och uppmuntrat och skapat möjlighetsbilder åt mig och jag har sagt jaja, jag ska eller njäe, det är inte min grej och jag har ju kommit så långt utan! Men senaste tiden har argumentet "tänk hur mycket längre jag skulle kunna komma MED?!" nått mig mer och jag har sagt att nu, nu ska jag faktiskt. Jag är bra på att snacka, men i lördags köpte jag äntligen det där gymkortet! (Jag har haft det förut men hur flitigt jag använde det kan jag inte skryta om.)

Löpband har alltid skrämt mig, efter alla youtube- och Americas funniest homevideos-klipp, som jag visserligen har skrattat åt så jag fått ont i magen men slutat när jag föreställt mig själv på ett. För två år sen gick jag på ett första gången och avskräcktes snäppet mer när känslan av att flyta fram satt kvar i en kvart efter. Men nu så, nu är det löst! Tre dagar, tre träningspass och jag är nästan kär i löpbandet. Inte under tiden men när vi ska säga hejdå. Dock så måste jag nog stretcha lite mer.