Muskelsvaghet, nej tack

The greatest pleasure in life is doing what people say you cannot do.

Jag tänker på det ibland. I början av diagnosen för drygt två år sen, när vi fortfarande inte visste så mycket om den och mamma som utbildad sjuksköterska kollade upp den på nätet. Nej, det är sällan särskilt pålitligt och funkar bäst för att skrämma upp en, men är man lite källkritisk så kan man hitta mer eller mindre korrekt information.

"Muskelsvaghet" var ett vanligt symptom. Väl medvetna om att den här mitokondriella sjukdomen POLG är väldigt individuell och visar sig olika starkt, med olika symptom på olika personer och att muskelsvaghet inte verkade vara något som jag drabbats av (inte heller försämrade reflexer som också är vanligt efter en stroke) så var det fortfarande något som jag fastnade vid. Det var ett av de vanligaste symptomen och jag slapp undan. Jag är visserligen och uppenbarligen inget vanligt fall, men ändå! Kändes lite som challenge accepted liksom.

Jag hade min lilla svacka i armbrytningen men med styrka och reflexer i behåll var det inget annat än psyket och den nya vardagen som ställde till det. Efter några månader fick jag hänga på Danderyd rehab ett tag, där favoriterna blev samtalsgrupperna och boxningen och trots att det var någonstans där som discolampan kom knackandes på dörren, ett halvår försent och helt utan anledning eller förklaring, så hittade jag balansen igen. Och det har bara gått bättre efter det. När jag bryter arm är jag frisk, väldigt frisk.

Och väldigt odopad dessutom!

Som när polisen är i närheten och man vet att man inte gjort något fast man är rädd att hamna i finkan ändå. Jag visste att jag var helt odopad, men med min dosett som klår de flesta 80-åringars så var jag ändå lite skraj. Puh!