Att växa som person

...Är så grymt häftigt och mäktigt om jag får säga det själv. När man tittar tillbaka på sitt 10-, 13-, 16- eller 19-åriga Jag och känner igen sig själv men ändå inte. Jag skämdes ett tag när folk mindes hur oerhört tyst och blyg jag varit, så jag är glad att jag mer än gärna blickar bakåt nu, för jag kan inte se något annat än positiv utveckling där - och bara att säga det rakt ut är väl snäppet mer vågat än tidigare.

På tåget hem igår, med världens bästa Fia, påpekade hon något som jag själv vet men blev extra glad att hon lagt märke till det. Att bli mer social är väl inget ovanligt och något som är svårt att inte bli med nya erfarenheter och åstadkommelser, för att inte tala om "med åren", men jag blir ändå glad när det märks tillräckligt för att påpekas, då just det, att jag vågar så mycket mer nu, är ett av mina favorit-framsteg.

Det fick mig att tänka igen, vilket jag alltid gör - jag är en väldigt tänkande människa - men det fick mig i alla fall att än en gång tänka tillbaka på den där lilla Klaran som inte sa så mycket utan mest observerade.

Smash arms 2008

Vad hände då? Jag kom på att det inte är farligt att prata med människor, inte ens främlingar behöver vara särskilt farliga. Jag förstod också att om man inte har något man faktiskt bör skämmas över så är det bara tråkigt och slösaktigt att skämmas över sig själv. Jag hittade min grej, mina intressen, lärde mig att jag är jag och att det inte är någon idé att försöka något annat. Efter att jag kommit på det så var det bara att börja lista ut vem då Jag var och skulle bli, och bygga på självförtroendet och säkerheten i det. Fast bland det viktigast tror jag var när jag insåg att allt inte är på blodigt allvar, att allt blir lite - mycket! - lättare med ett leende. Garva åt det som garvas åt kan! Testa vettja, man blir glad!

"We don't laugh because we are happy, we are happy because we laugh."

Även sånahär resor (dem där man åker med den som har plats i bilen, sover där det finns sängplats och bryter arm med den som har armar) får mig att fundera och lägga märke till mitt nya favorit-Jag, den där Klaran som vågar och vet vem hon är och vad hon kan. Och är inte rädd för att lära känna främlingar.

Jag vet inte hur det hade sett ut annars men jag vet att jag har enormt mycket att tacka armbrytningen för. Och just därför är det superhäftigt och glädjande när man får se andra utvecklas på samma sätt när de börjar med sporten, eller hittar något annat som är deras grej. Att se folk växa (inte nödvändigtvis på höjd, bredd eller underarmsmått) är fruktansvärt kul tycker jag! Tack å gonatt!