Arm Wars!

Så bar det av mot Göteborg! Klockan fem fredag morgon var vi inte jättepigga men förväntansfulla och glada med såndär galet rolig trötthumor. Arm Wars alltså, vilken helg. Jag ska försöka sammanfatta så gott jag kan, det jag fortfarande inte riktigt lyckats smälta.

Uppladdningen och dagarna innan var inte de mest ultimata (för något så nytt och stort som sex ronders supermatch). Jag drog på mig en förkylning, åt lussekatter tills det inte ens var gott längre och tog det mest lugnt framför mysfilmer med kan jang och clementiner. Men på torsdagen tog jag tag i dagen-innan-rutinerna, packade väskan, kollade armbrytarklipp på youtube, satte på Rocky III och toppade nervositeten som redan hållt på i en vecka.

Om jag sen var redo visste jag inte eftersom jag inte hade någon aning om vad jag tackat ja till - att Arm Wars är annorlunda med ett helt annat koncept än vanliga tävlingar visste jag men jag har aldrig riktigt funderat över just vad som är annorlunda. Andra verkade övertygade däremot, om att jag skulle klara det hela galant och att "nejdå, det är inte så mycket show som vissa får det att verka". Att de var så säkra på att jag skulle ta hem det här var ju smickrande men jag vågade fortfarande inte tro eller vänta mig någonting och kunde bara försöka lita till den nyfunna säkerheten och tävlingsrutinen och vänta och se.

Väl framme hängde vi mest på hotellet, jag och Lisa tävlade om vem som kunde snyta sig flest gånger medan hon och de andra laddade inför Arm Wars Coming Talent som skulle hållas på kvällen på Rockbaren, med massa spännande bäst-av-tre-matcher. När den var färdig och jag kände att jag skulle sovit för länge sen så hade vi samling för info om det riktiga Arm Wars och plötsligt handlade majoriteten av mina nerver mer om showen än matcherna, oavsett vad folk sa. Jag visste att jag aldrig skulle göra mig till, men kameror och intervjuer och att prata engelska med och framför folk gör mig nervös och jag kom ju hit för att bryta arm??!

Megabra hotellfrulle! Detta är bara uppvärmning, med det vanliga målet att äta mer än ryssarna.

Lördagen kom och min match mot Joanne Berberich (från Storbritanien/Tyskland) var lagd vid 17 som dagens sista... Tävlingen hölls mitt inne på Svenska mässan bland hundratals andra montrar som alla ville synas och höras mest och bäst under Fitnessfestivalen. Den långa väntan tillsammans med miljön skrämde mig lite, men jag hade ju inte något annat val än att fixa det.

På VM i Polen vann både jag och Joanne guld i våra klasser, hon en eller två klasser över mig tror jag, och varför vi sattes i en supermatch mot varann är för att vi kör samma stil med djup hook och ofta sega matcher. Helgen är en enda röra men att klockan blev fem vet jag i alla fall, och till slut var det vår tur kommer jag ihåg. Armvärmare, musik, tigerbalsam, dextrosol, tuggummi, vatten, skutta runt för blodcirkulation, fokus, rätt tankar, fist bump och "hajmat" med mamma/mamagern, jag hör mitt namn och upp på scenen - nu kör vi!

Jag vet ju vad jag kan nu och jag visste vad jag ville (vinna såklart!), men varken det eller vad andra säger spelar någon roll för jag måste göra det också.

En av två bilder jag hittat på facebook! Om vår match kommer på Euro Sport nästa år vet jag inte, men jag hoppas det då det nog inte kommer ut så mycket annat material annars. Och jag ser fram emot en rematch, om än lite nervöst. Skrämmande och spännande eftersom jag vet att hennes mål är att komma tillbaka bättre och starkare - precis samma mål som jag har!

Första matchen gick snabbt och jag kände mig lättad och fortsatt beslutsam när jag gick till mitt hörn. Andra matchen var nog ganska lik den första och efter det vågade jag testa lite annat, som en top, släppt start och segare matcher som gav rejäl pump. Sex stycken superhärliga hookmatcher tackar jag för! Det var inte lätt, men det var inte jättesvårt heller när första starten väl hade gått och jag visste vart jag skulle.

Redan EM 2008 la jag märke till Joanne när jag själv tittade på och jag vet att hon har brytit arm sen innan hon nådde upp till bordet, så jag behåller min respekt för henne med en misstanke om att jag inte kommer undan lika lätt nästa gång vi möts!

Vad Neil, jag själv eller någon annan sa kommer jag knappt ihåg men jag tror jag stod och storlog vid intervjun och tackade glatt ja till en rematch mot Joanne i april. När han frågade något om min teknik så nämnde jag att hook är min "comfort zone", taget från Axklos passande smeknamnsidé till mig - jag var inte den enda som garvade åt det och efteråt sa han något i stil med "she can talk!", en kommentar jag nog aldrig trodde skulle riktas mot mig.

Så, jag klarade det! 6-0, showen, intervjun, engelskan, fokus, andas och va lugn, dissa discolampan, sena kvällar med stimmig krogmiljö och mycket underbart roligt folk och intryck som jag aldrig vill missa. Trots allt som känns jobbigt, otåligt eller obekvämt under dessa armbrytarresor så är det där jag trivs allra bäst, det är min absoluta Comfort Zone.

Väl i bilen påväg hem släppte allt, jag slappnade av och förstod att det var över, jag är färdig och snart hemma - hemma som jag ärligt talat inte längtar efter efter ännu en fantastiskt asgrym armbrytarupplevelse med armbrytarfamiljen som bara växer och växer och känns närmre och närmre. Jag var mentalt och känslomässigt slut, trött på alla sätt utom fysiskt, och växlade mellan lycka, lättnad, besvikelse (över vadå??), massa annat och lycka igen.

Natten till måndag kom vi hem och det var länge sen jag sov så långt in på dagarna och jag känner mig fortfarande ganska slut och även lite lost. I slutet av en intensiv armbrytarperiod känns det något bitterljuvt att packa upp armvärmare och tävlingskläder och veta att de inte ska fram förrän nästa år - vilket GRYMT tävlingsår 2013 har varit!

Galet vad mycket det finns att titta tillbaka på.