Fokus ligger plötsligt lika mycket om inte mer på nya dörrar och förändringar utanför armbrytningen, vilket faktiskt känns helt okej. Och då jag misstänker att det här bara är början kan jag knappt bärga mig för resten! Det kanske låter lite överdrivet men jag har längtat så efter att kunna satsa mer och jag känner att nu finns resurserna äntligen för att våga göra det.
Och Skansen är den apselut största bidragande faktorn till spänningen. Seriöst, vilket fantastiskt sommarjobb jag har framför mig! Två söndagar och, förutom att jag tycker om att kunna säga nåt så enkelt som "kan inte då, ska jobba" så känner jag mig som hemma med alla härliga som jobbar där, stämningen i allmänhet och bilbanan jag stått vid. Jag har fortfarande öppning och stängning att lära där och sen resten av nöjesfältet men det ser jag fram emot trots att jag ofta skräms av nya ansvarstaganden.
Att vara bestämd har jag också lite svårt för men det har jag redan fått bli bättre på, för vissa föräldrar har visst inget hyfs. Men barnen däremot, de är ju underbara! Jag vet att man kan tröttna på det mesta, kanske även Skansen, men jag litar på att glada barn fortsätter göra det enkelt att le jobbdagen ut.
 |
| Ofta när veckor fylls av fler aktiviteter glömmer jag bort att hinna träffa närmsta vännerna, tills jag nästan spricker av saker att berätta och diskutera och fnittra över. Men nu har vi minsann pratat av oss allihop, under promenader, till efterlängtat indiskt, te på String och spontanpizza. Klasskompisar som stannar är värdefulla! |
Så vart det måndag! Och jag drömde om en ordentlig sovmorgon, vilket jag fick på sätt och vis när jag vaknade fyra och åt frukost lite uppgiven, men gjorde ett försök till och vaknade tolv som värsta tonåringen. Kinabuffé lockade mig ut i solen och Stockholms bästa glass på det piggade upp lagom till Bajentåget som jag tänkte gå med i för första gången.
Har lyckats nästan varje år att vara hemma och stå redo i fönstret när krutdoften blir starkare och röken fyller vardagsrummet, följt av ramsor borta från Medis och jag är inget jätteengagerat dunderfan men Bajentåget är MÄKTIGT. Så nu gick jag äntligen med arm i arm med mamsen, bland många fulla men bara glada människor och jag önskar att alla grupper visade sån respekt och höll en sån positiv stämning som "vi" gjorde hela vägen till Globen och Nya Söderstadion.
Då Maria tyvärr inte kunde gå tog jag hennes biljett, även om jag först inte var särskilt taggad - jag menar vad är fotboll när man hittat till armbrytningen? Och där satt jag första minuterna och undrade vart armbrytarbordet höll hus och varför det inte vart nån foul för "intentional" när de uppenbarligen sparkade ut bollen med flit, och så fanns det ju spännande läsning i matchprogrammet också. Armbrytning, armbrytning, armbrytning, man blir ju nördig!
Men strax glömde jag sånt och reste mig tillsammans med majoriteten av arenan med armarna upp i luften till både första halvlekens två och andra halvlekens tre mål. 5-0, för jäkla grymt för att vara sant!!! Om Bajentåget från fönstret är mäktigt vet jag inte vad jag ska kalla det här.
Senast jag gick var i mellanstadiet när vi spelade fotboll på rasterna och både tjejer och killar snackade spelare och mål dagen efter matcher. I högstadiet var alla basketintresserade och jag hittade boxning och armbrytning istället, men igår fick bena lust att sparka boll igen! Är det det här jag har missat?? När är nästa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar