Responsen jag aldrig föreställde mig

Jag minns tillbaka lite till de par små artiklarna i Södermalmsnytt år 2010, omkring SM. Fyra år sedan då saker var ganska annorlunda. Jag vill inte vara den som prackar på någon min story med överraskande och irrelevant information, det verkade skrämma vissa i början, men är det någon som undrar så berättar jag gärna. Att det skulle nå så många däremot och mötas av såna reaktioner, det hade jag ingen som helst aning om!

Radioreportaget med Farzad på SR Metropol i tisdags (9/4) blev väl ganska lyckat ändå! Själva allvarligheten i storyn är jag ärligt ganska trött på men här fanns det plats för och önskemål om skratt och lättsamma vinklar. Jag vet att det finns så mycket mer jag skulle kunnat ta upp, för listan på nämnvärda tankar och fakta är oändlig, men för det första hade vi inte dagar utan knappt en timme på oss och för det andra och viktigaste så glömmer jag lätt saker som man skulle tro svårförglömliga.

För majoriteten av tiden går jag inte alls nedgrävd i tankar om varför jag just nu inte kör bil, pluggar stenhårt, är färdigutbildad, har ett "riktigt" jobb eller varför jag aldrig känt mig säker med att vara så vild, spontan och "ansvarslös" som de flesta andra varit nån gång vid den här åldern. Jag tycker jag kan min story nu med alla detaljer men de till synes större grejerna står visst inte ut lika mycket längre. Och det är väl okej, det är väl bra?

Jag är inte ensam om i den här världen (kanske speciellt Sverige, med vår rädsla för skryt och stolthet) att ha haft svårt för att ta emot komplimanger och ta åt sig av positiv feedback, men jag har blivit bättre på det senaste åren, och jag kan ju inte förneka att jag njuter av att kunna ta åt mig tills jag nästan spricker. Responsen som jag aldrig föreställde mig gör mig alldeles överväldigad med tacksamhet för varje fint ord jag får i utbyte, och jag känner mig tjatig med alla tack jag sagt och skrivit, men jag menar dem allihop!!