Körsbärsblommorna å glädjekällor

Efter år av missade körsbärsblommor lyckades jag äntligen pricka in en promenad till Kungsan igår för att se vad folk snackar om. Och visst är det inte en överskattad syn, till och med en gammal iphone kan hålla med om det!

Tillsammans med explosionen av rosa blommor under superblå himmel tänker jag berätta om några av glädjekällorna just nu. Förutom godkänd första tenta och hopp inför sista pluggdelarna, efterlängtad inkomst i sikte och nya lurar som gör dagarnas soundtrack så mycket mäktigare så finns det några större insikter jag också njuter av.



Nya erfarenheter och förändringar har aldrig varit så lockande. Jag har alltid hållit fast vid vanor och traditioner bäst jag kan, men nu känner jag för att testa och lära nytt och lära mig att släppa taget, hur klyschigt det än låter. Vi pratade om vad som finns utanför Stockholm, att man kan resa, bo och leva där också - till och med jag. Och armbrytningen, jag har kommit fram till att det nog finns en del värt utanför sporten också.

Discolampan. Jag har inte pratat om den så mycket, knappt nämnt den alls senaste tiden, eller hur? Den har sin plats i tankar och när den stör i synfältet avskyr jag den, men när jag sammanfattar dagar och stunder minns jag den sällan. Så skönt!

Det är det symptom de inte alls vet vad eller varför det är och aldrig stött på trots samarbete världen runt, och det fascinerar mig hur jag levt med det i snart tre år, och även är någorlunda okej med tanken att det förmodligen fortsätter nån gång dagligen livet ut. Det kommer när jag minst behöver det, bland trafik, på jobbet och i umgänge med ovetande andra, men jag kan faktiskt hantera det och det får räcka.

Jag är inte fast längre. Det kanske jag aldrig var men det har känts så. Den där frigörelsefasen som jag var på g med fick ett abrupt stopp när jag åkte in på sjukan som artonåring och allt började om med barnvakt och stort beroende av andra - snopet! Jag har känt mig fast efter det, med förkortade möjligheter pga behov av medicin, nära sjukhus, viktiga rutiner och med ovetskap kring diagnosen överhuvudtaget. Men det känns som en av grejerna jag vågar släppa lite på nu, nu när jag känner mig så frisk och inte har tålamod för onödig oro.

Öppen och babblig. Att blyga, tysta lilla jag skulle gå över till att leda samtal i grupper och med främlingar och vilja samla på nya bekantskaper mer än något annat skulle jag aldrig trott. Människor är bland det bästa jag vet med hur det ges och fås, inspireras och kompletteras. När negativt smittar och sprids är det synd men när jag märker hur enormt lätt det rycker i mungiporna bara man ser till rätt tankar och folk - där glada barn är en favorit - blir jag lycklig och peppad!

Och ikväll blev det ännu en såndär trevlig String-dejt med Klarus! En megamugg te och vuxet prat om jobb och sånt, men mest och bäst av allt fnitter och asgarv. Jag tycker om hur vi alltid vänder hem med fånleenden och nya spännande lillfingerslöften.