Fyra veckor har gått sen SM och jag ser att jag gjort som alltid efter tävling - slappnat av, släppt på rutiner, ätit som jag velat, latat som jag känt för, totaldissat vågen och unnat tills det inte kallas unna längre. Post-competition-depression med tomheten och nästan depressionen som kan komma när allt är över har jag inte känt av så mycket, med annat att falla tillbaka och fokusera på bakades väl resan direkt in bland andra grymma tävlingsminnen, men disciplinen släppte jag visst lika mycket för det. För mig känns det viktigt att passa på att släppa pressen innan man tar tillbaka den igen.
Men nu är det inge kul längre, att ha det enkelt och bekvämt. Nu ska det sättas mål och delmål och njutas av resultat istället. Vi fick i uppgift att bestämma ett mål och sen koppla det till SMART-modellen. Först tog jag det mest som en diskussionsövning för lektionen, men ju mer jag satte mig in i att skapa ett tydligt mål som passade i alla delar desto mer tog jag det som en språngbräda tillbaka till motivationen och viljan som jag saknar.
Grejen här är att det kan vara litet lika väl som stort mål och det finns inget som säger att det måste handla mer om idrott än något annat i livet, så koppla det till vad som helst du vill nå. Jag hittade fram till något så enkelt, eller kanske inte enkelt alls, som att nå 60.0 och motivation inför VM redan i augusti. Det är realistiskt, nåbart och mätbart med en deadline och på pappret står det mer specifikt om det. Det här betyder inte att jag vaknar imorn och är jättestrikt, disciplinerad och med tunnelseende mot mål - det är mig vi pratar om - men små steg i taget till där jag mår bra och vill, det låter trevligt tycker jag.
"Det är en dröm tills du skriver ner det, då är det ett mål."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar