Jag har blivit så stor att jag visst inte får nå påskägg längre, men det betyder inte att jag inte har ätit godis, åh nej! Tillsammans med världens sötaste kusin och små kusinbarn målade jag kinderna röda och fräkniga, knöt sjalen under hakan och drog ut för att byta "glad påsk!" mot godis, några clementiner och några småmynt. Jag är snart 22 och har inte gått påskkärring sen i åttan, så tänkte det var bäst att passa på innan jag blir typ tjugoTRE, där få känner igen mig och dessutom få umgås lite extra med dessa älskade små.
Den här lilla mysiga fick jag också bära runt på! Glad och lättroad mest hela tiden men ändå, tänk så framgångsrik man kan känna sig av att få ett barn att le, man blir ju alldeles varm! Det är nog det jag tycker om med små krabater, att allt de känner och visar är genuint och ärligt. När sjuåringar högt pekar ut det man försöker dölja är det inte lika skoj, men klarspråkigheten fascinerar mig fortfarande och är något jag ibland önskar var lättare att ta efter. Det är ju så mycket man inte säger när man blir stor.
Landet! En paus från Stockholm behöver jag då och då. Skog och träd och pinnar och lera att snubbla över och i! Ja, aj, min första riktiga vurpa på år gav mig blåa knän och skrubbsår. Men jag överlevde, och fick flashbacks till då man var liten och bekymmerslös i parker och ramlade stup i kvarten, det var skoj!
Solen tittade äntligen fram och värmde och vi tog oss ner till vattnet för att doppa fötterna och sen till parken för att gunga på såna gungor jag satt så ofta på förr. Jag ser nu att den här påsken var lite av en nostalgitripp, samtidigt som det var en härlig blandning av "barnsliga" inslag och vuxnare pratstunder. Min glada lilla påsk gick fort hos älskade släkten, full av busungar och tokstollar. Hjärta på er!
Och efter gårdagens soliga arbetsdag somnade jag till slut med klassiska karusellmelodier på repeat i skallen och vaknade vid tio med träningsvärk lite här och var. Jag trivs och lär fortfarande efter sammanlagt tre arbetsdagar och det kommer jag garanterat fortsätta med ett tag, men när det sätter sån fart som det gjorde igår, på påskdagen, får jag vara beredd på att det kommer bli tjatigt och slitsamt också.
Men jag är hoppfull! För hur mycket jag än tröttnar på saker här i livet så kommer det jag verkligen tycker om att hitta tillbaka och göra mig glad igen. Choklad exempelvis, hur många gånger har jag inte sagt "aldrig mer!" senaste året? Och här sitter jag. Med ett dilemma där jag spar de bästa bitarna till sist men vet inte vart jag ska börja för det finns ju så mycket gott! Idag är en chilldag där jag tillåter sånt. En dag med pyjamas, hög musik, filmer på tv och chokladproblem, i min alldeles egna takt. Kram å ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar