Men mest om vad som hände efter att mamma ringde förra tisdagen och sa "jag har ett armbrytarjobb åt dig på torsdag - du ska va pirat!". Det skulle vara en lanseringsfest på Ambassadeur nära Stureplan med pirattema och förutom att röka pipa så ville de att man skulle kunna testa på armbrytning också. Självklart ställer jag upp, vad kul! Och en liten slant också, det kan jag behöva.
Uppdraget gjorde mig superglad och gav mig något att se fram emot i väntans tider, men ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag bara få det överstökat. Jag tänkte tillbaka på det enda liknande uppdrag jag genomfört tidigare, vilket var på Fotografiska för knappt ett år sedan, med cirkustema (hår, smink och kläder så att jag liknade en humla). Det var hur roligt som helst med ett alldeles underbart gäng och just så har jag mints det! Den arm som gick av i början av det partyt har jag lämnat bakom mig... men nu de två sega dagarna innan torsdagen märkte jag hur traumatiserande det måste varit. Det är lätt hänt när det är kaxiga och envisa nybörjare som inte får några direkta instruktioner och man har som uppgift att bryta ner varenda en, men det känns inte okej för det. Så största fokuset innan den här gången var "dra bakåt, dra bakåt", för att skona mig själv från dåligt samvete efteråt (och andra från onda armar såklart!).
Varken Stureplan, maskerader eller fester i allmänhet är min grej, men det var bara att göra mitt bästa och skada så få som möjligt så skulle det säkert bli skoj i alla fall (åh så optimistiskt det låter)! Jag kom på att jag inte hade någon aning om vad det var för lansering egentligen, utan bara att det skulle komma kändisar och att jag skulle bryta arm utklädd till pirat liksom. Mamma sa att det väl var inför nästa Pirates-filmen men nej, det skulle jag nog veta (men visst vore det häftigt!!). Kanske skulle jag bryta ner Persbrandt eller Lena Endre fantiserade hon vidare - tyst sa jag.
Väl där kände jag mig oerhört varmt välkomnad som en i gänget, fick min Buttericksdräkt som inte riktigt kändes som jag och nästan gav blodstopp i armarna, sedan var det bara att vänta på gästerna. Spännande! Äntligen fick jag veta att det var lansering för HBOs nya serie Black Sails och även om jag verkar vara en av de få som inte följer någon serie alls så kändes det ganska stort!
 |
| Mot självaste Captain Morgan! Efter en tuff match rekryterades jag till besättningen, han behövde visst lite fler starka ombord. Klockan tre - ajaj kapten! Vart klockan tre fick jag aldrig veta... Synd. |
Under kvällen kunde man äta och dricka, tjuvkika på serien, kasta yxa och bryta arm och även om det inte var en enda människa jag kände igen så var det fantastiskt roligt och lyckat och plötsligt hade kvällen gått och jag skjutsades hem av en trevlig och pratglad taxichaufför. Supertrött men glad med både mina egna och andras armar i behåll var det svårt att sova så jag låg och tänkte tillbaka på kvällen som nu var överstökad och som jag gärna skulle göra om igen.
När man är den enda på ett ställe som vet hur man använder ett armbrytarbord är det så grymt kul av helt andra anledningar än på träning och tävling. Man möts av så många härliga människor, nyfikna, envisa, kaxiga, fascinerade och imponerade, så mycket beröm och frågor om mig och sporten. Och ofta är de antingen plötsligt små, rädda att man ska bryta deras arm (nejdå, jag är snäll! och det ska inte hända) och nästan ursäktar sig för att de inte är starka eller vet hur man gör, eller så är de på riktigt självsäkra eller försöker få det att se ut så vilket i båda fallen gör det svårt när det sen tar stopp. Sedan finns det ju de som faktiskt är starka och gör mer eller mindre rätt från början så att jag också får det jobbigt, och det är superkul även om det kräver en vilopaus för mig som ska fortsätta resten av kvällen.
Sist men inte minst - det jag nog tycker om mest är att bryta mot de (ofta) tjejer som jag måste övertala eller nästan lura fram till bordet. Det är så många av de som är starkare och bättre än de tror och de tror det kanske inte mer för att jag säger det - jag har tränat i sex år får jag upplysa om när de säger "du leker ju bara!" - men de verkar alltid gå därifrån en erfarenhet rikare och lite starkare i sig själva, just för att de testat en sport som "kräver" styrka och teknik vilket de inte trodde de hade alls. Det är här jag alltid måste påpekar att alla med två armar kan bryta arm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar