När man talar om stress

Stress kan man baka in i nästan varenda tema vi gått igenom på idrottspsykologin. Jag är själv stolt och glad över att jag lärt mig att inte låta stress nå mig som den når många andra, och det kan ju vara lätt för mig att säga som inte har särskilt fartfyllda veckor att handskas med, men ändå. Jag tycker jag har hittat de mest optimala coping-strategierna och lärt mig möta stressorer så lugnt det går, inatt fick jag däremot smaka på första "mardrömmen" på länge framkallad av stress.

Till halv ett satt jag och försökte slutföra case-inlämningen som bara inte ville kopplas och formuleras rätt och jag gav upp för att somna löjligt stressad. I drömmen var en fin vän med på case-seminariet och hennes kommentar efter min presentation var "ska jag va ärlig så var det skitdåligt"... Vaknade med miniångest om tänk om hon har rätt, åt min gröt och fortsatte projektet. När det kommer till skriftliga saker har jag lyckats bli något av en perfektionist och det är inte alltid hjälpsamt, men till slut satt den och jag gjorde en härlig segergest innan jag funderade på hur jag skulle fånga dagen.

Jag promenixade till stan och tillbaka, för det var ju aslänge sen, och njöt av att ta vårjackan i handen och kunna tänka "kanske ska jag köpa en glass". Efter stunderna på bergen och vid Årstaviken hade jag nästan glömt hur stressen känns i luften där folk trängs och krockar och jag vände tillbaka med glad musik i öronen för att möta papsen sista biten hem. Spurtade till tunnelbanan och plugget och upplevde ännu en såndär peppande lektion med ännu några nya namn och ett superlyckat seminarium. Det är löjligt ibland vad man kan stressa upp sig för! Löjligt och onödigt. Sov gott!