Den krokiga berättelsen utan enkla svar

I höstas efter VM i Polen var det någon som tipsade tidningen Mitt i om mig (tack, vem det nu var!) och när de nådde mig i januari bestämde vi oss för ett möte inför SM. Så idag var jag på en liten intervju och ikväll kommer det en och fotar på träningen! Men varenda gång jag blir intervjuad, som om det varit jättemånga gånger, och får de förmodligen vanliga frågorna så påminns jag om hur krokig och komplicerad min berättelse är - till och med för mig själv.

Jag försöker svara på de inledande frågorna med enkla svar, ta upp endast de viktigaste sakerna (som inte längre är sjukhushistorien) och gärna fokusera på det bästa och mest intressanta med min älskade sport, men hur jag än försöker så kommer det till följdfrågor och nyfikenhet om den där synskadan eller stroken jag nämnde kort. Och självklart, för det har påverkat mitt liv något enormt, både positivt och negativt, både när det gäller studier, intressen och möjlighet till körkort och arbete. Det lite läskiga är bara att se resultatet när det kommer i posten, vilket jag misstänker de flesta tycker, för oavsett hur duktig journalisten är kan det bli en hel massa missförstånd och felskildringar, stora som små. Äventyrligt då det är mig och mitt liv det snackas om! Jag är inte avundsjuk på Hollywood-kändisarna.

Hursomhelst så var timingen för en spännande intervju mitt i SM(och tenta)-förberedelserna inte den ultimata känner jag, då målen och motivationen varierar och jag inte kan ge den minsta garanti på framgång. Jag pratar så gärna om senaste två årens lyckorus och prestationer, men nu kan jag tyvärr inte säga att det är just guld i sikte, som  många tycker är kul att höra och sen följa. Jag känner lite att jag blivit (positivt) "arbetsskadad" av idrottspsykologin och att jag sänkt ribban i nivå med viljan, precis som jag trivs. Så vad är målet, två guld? Nej, att göra mitt bästa, ge bra matcher och se hur långt det tar mig!

Bild från EM i Polen 2012, det enda EM eller VM jag inte kommit på pallplats. Ändå är det bland mina stoltaste prestationer tack vare bland annat den här härligt sega matchen mot Lucia från Slovakien.

Det kom också upp om det här att jag i en tidigare intervju sagt att jag skulle börja träna mer allsidigt, hur går det? Och nej, förlåt om jag lurat någon men det har jag ju inte riktigt börjat med ordentligt. Jag vill nån gång men än har jag visst inte hittat viljan och motivationen för att ta tag i det. Såhär länge har jag ju klarat mig bra utan det, är fullt medveten däremot om att det inte kommer räcka i längden för att kunna vinna mot de som jagar mig nu. Hjälp. 

Det är fruktansvärt skojigt att vara i toppen men det är också lite scary att se alla som närmar sig bakifrån - och det är där jag ska hitta motivationen snart! Och nu ska jag försöka stänga ute borrandet som ljuder genom huset för andra dagen så jag kan veta massor med användbara saker på tentan imorgon. Hej å hå!