En liten tanke som dök upp i slutet av dagen

(Det är egentligen inte tid att ta upp det nu, en vecka innan VM, men gör jag inte det kanske det glöms utan att hinna försvinna det minsta.

En oro, som är lätt-ignorerad men ändå en oro, är den om tillbaka-till-skolbänken med mitt "nya" behov av tre gånger så mycket pluggtid plus tre gånger så mycket vila. Men det går som sagt att lägga åt sidan och visar ju sin vikt snart ändå.

En annan oro, eller rädsla eller försiktighet, är den som oroar sig för ömtåligheten av min kropp och hjärna. När jag tränar, promenerar eller bara är och någon, liten eller större, känslig punkt dyker upp så lägger jag genast av med det som jag misstänker är orsaken och om ingen sån står ut så är jag bara extra försiktig och uppmärksam. Och visst är väl det bra! Men ibland blir det lite för mycket, tar över och tar ifrån lite mer än det borde ha rätt till.

För att lösa det här, komma över rädslan för att skada min kropp och hjärna mer än den redan gjort själv, så måste jag helt enkelt lära mig att se när jag går till överdrift. Och våga mer, våga ta risker chanser - i alla fall de mindre, de jag egentligen inte ser någon giltig anledning till att inte ta.

Jag har alltid varit en av de mer försiktiga, på många sätt, men ett känsligt knä, en öm axel, en dålig natts sömn får inte stoppa mig från att "fånga dagen". Och nu när jag skrivit ner det, efter att bara ha tänkt det ett tag, så kan jag börja jobba på det - så nu kör vi! KBT är mina initialer, KBT är liksom min grej - hitta rädslan, jobba aktivt för att inte skrämmas av den.)

...

We don't laugh because we are happy, we are happy because we laugh.