Diagnoser, livsöden och annat man inte kommer ifrån #3

...

Bearbeta-och-komma-tillbaka

- Det första jag behövde jobba på och bearbeta, när jag skrevs ut och skulle pussla ihop bitarna av min verklighet igen, var minnena, känslan av och rädslan för dem - inte att glömma bort men kunna komma ihåg utan att skygga undan. Och dessutom låta de bra minnena, de som visar att det ju löste sig, få större utrymme. Under första halvåret mindes jag så starkt känslan av symptomen att jag ibland trodde något var pågång igen och var tvungen att försäkra mig på alla sätt innan jag kunde somna. Och tre år senare har oron fortfarande sin lilla lilla plats, men flashbacksen skrämmer mig inte längre.

- Att komma tillbaka till skolan för att slutföra gymnasiet var visst inte helt enkelt - ny klass med främmande elever som alla kände varandra och plötsligt behövde jag tre gånger så mycket tid för plugget och tre gånger så mycket vila, vilket var en svår balansgång - men det gick! Jag hade äntligen kommit tillbaka ordentligt i armbrytningen - bättre än nånsin sa vissa - och till slut lyckades jag även hitta tillbaka till någon slags studieteknik och ett intresse jag aldrig haft förut. Nu var möjligheterna fler än hindren.

"Life will knock us down, but we can choose whether or not to get back up." - Karate kid (2010)

- Låta det förstöra mig. Låta det definiera mig. Låta det stärka mig - ja, tack!

"When something bad happens in life you have three choices. You can either let it destroy you. You can let it define you. Or you can let it strengthen you." - Okänd

Att detta så kallade trauma skulle förstöra mig fanns aldrig på kartan, så det uteslöts direkt. Och så fort jag började hitta mina vägar och nya tankesätt så började det stärka mig som person. Det där med att definiera var dock inte lika enkelt. Denna erfarenhet tog all plats, hela min vardag och majoriteten av mina tankar, så det var svårt att inte presentera sig som "hej, jag heter halvblind och hjärnskadad" till en början - vilket ju låter hemskt.

För ett år sen, omkring mitt VM-brons (!) i damer -60 tror jag, när jag insåg hur mycket av mig det fortfarande ägde så bestämde jag mig för att aktivt ignorera och vända ryggen emot det. Nu vet jag att jag heter Klara och identifierar mig som äkta armbrytarnörd! (...Och är halvblind by the way, om ämnet kommer upp.)

- Att ha två så osynliga diagnoser kan ha sina fördelar och nackdelar - självklart är jag glad att jag inte ser dundersjuk ut och får sympatiblickar stup i kvarten men när folk inte vet eller glömmer så väntar de sig samma deltagarförmåga, "vanliga" livserfarenheter och intressen från mig, vilket jag inte alltid kan ge. Men alla måste inte alltid veta allt har jag kommit fram till. Huvudsaken är att jag själv vet, vad jag vill och kan.

- Och fördelar finns det också. Prylar eller dokument som stressar mig eller nåt kan jag bah lägga till höger. Jag kan totaldissa folk utan att de märker (ibland även utan att jag märker själv... sorry) bara genom att vända höger sida till och har jag glömt solbrillorna kan jag göra samma där - superpraktiskt jöh!

Vad som hjälpte
- Citat kan inspirera och påverka en ganska starkt och jag letade och hittade många som fick sätta ord på eller väcka nya tankar åt mig. De finns överallt - i filmer, böcker, musik och personer.

- Prata och skriva av sig, eller avreagera sig överhuvudtaget. Strax efter utskrivningen började jag blogga på riktigt även om mina dagar inte innehöll mer än promenader och läkarbesök, men på något sätt hjälpte det sjukt mycket. Jag gillar inte att framstå som pessimist eller falsk så där fick jag fram min mest optimistiska och "hej-hopp-idag-blire-blodprov-igen-iga" sida, lyckades motivera mig själv och kunde titta tillbaka allteftersom. Det mer negativa fick de nära som ville lyssna höra och en del hamnade bara på vanligt papper. Som projektarbete blev det också en liten självbiografi att jobba på i ett år - grym bearbetning som ledde till helt rätt slutresultat!

- Humor! Min lillebrorsa tyckte det var skoj första månaderna att se hur nära han kunde komma från sidan utan att jag märkte och jag hoppade till varje gång - garva åt det som garvas åt kan.

- Promenader är garanterat en av de bättre tankerensarna!

- Och armbrytning likaså - terapi och social aktivitet när det är som bäst!
...

Du väljer
Sjukhusresan gjorde mig inte bara "djup" utan fick (/tvingade) mig att fundera, analysera och bearbeta bäst jag kunde. För alla kanske det inte kommer så automatiskt eller enkelt som det kändes för mig, så jag menar inte "gör så här så blir det bra!". Men det finns så många sätt att se livet på och jag märkte ganska snabbt att där kan man välja och vraka nästan helt själv! Det ligger i dina händer att göra det till hur du vill ha det. Så ge det ett försök - bestäm dig för att göra det bättre och inte sämre.

"So I guess we are who we are for a lot of reasons. And maybe we'll never know most of them. But even if we don't have the power to choose where we come from, we can still choose where we go from there. We can still do things. And we can try to feel okay about them." - Stephen Chbosky, The perks of being a wallflower

Medan valet kan vara enkelt så är inte alltid utförandet det. Men går gör det - så heja dig, heja alla, som kämpar/kämpat med en diagnos, ett livsöde eller något annat du inte kommer ifrån!