Feeling twentytwo-o

"Every summer has its own story" står det så fint på en weheartit-bild jag hittade. Sommaren 2013 var det bad, sol, promenader, böcker, chill, ännu mera bad och en känsla av frihet över att äntligen våga vara själv efter år av en viss oro i bakhuvudet. Här innanför regnet och gråvädret sitter jag nu med frusna fötter och klunkar te i enorma mängder och börjar säga hejdå till badchanserna alldeles för tidigt, och funderar på vad som kommer känneteckna den här sommaren - kan det vara YOLO??

Ett fruktansvärt vackert och peppigt vykort tycker jag!

För medan jag sedan ganska länge tröttnat på själva stroke-storyn som till och med uppmärksammats i media som i Expressen-artikeln nedan, så har jag själv haft svårt att släppa den helt och utan att falla tillbaka. Fast jag tror jag är färdig nu - som om jag inte sagt det förr liksom. Men nu ser jag det inte bara i hur jag känner utan också i vad jag kan och har gjort. Det är det - den här sommaren, det här året, har jag GJORT saker, massa saker, små och stora, och majoriteten inte alls kopplade till armbrytningen, och jag älskar det. Yay för det!

Som Gröna Lund! Här har jag gått och missat det obligatoriska grönanbesöket i TRE år helt i onödan, men men, den som väntar på nåt gott.

Första (nervösa men ändå inte) besöket var med kusinvitamin Sally i maj, då jag och min hjärna som jag hoppats klarade alla intryck galant och jag föll för bland annat nyrenoverade Blå tåget. Jag misstänker att det är ganska underhållande framför övervakningsskärmarna där!

Andra besöket vart i torsdags med självaste B2, en lagom lång tur med kvällsåkband och Electric Banana Band på scenen. Vi två firar femårsjubileum omkring nu och kan konstatera att vi blir galnare med åren och vore det inte för allt gott vi råkar tugga i oss så skulle magrutorna vara synliga för länge sen av allt gapskratt.

Michan, på gungan nedan, och jag har inte så tråkigt vi heller! Om knappt två år firar vi 20 år, hujeda mej va små vi har varit, sittandes på dagisgården med hamsterbon och stora planer inför födelsedagskalasen i maj. Nästan hela sommaren hann flyga förbi innan vi sågs igen och pratade om allt, byggde och färglade höst- och framtidsdrömmar.

Söderpromenaderna blev det lite för få av precis som simturerna i sommar, men det är väl okej om jag påminner om vad jag offrat det för. Och Söder finns visst kvar.

Tillsammans med alla sina bajare!

Tredje matchen i år för mig och det man alltid kan lita på att få för pengarna är stämningen, fybubblan va mäktigt det kan vara med en fullsatt eller nästan fullsatt arena och dess variation av ramsor, som jag försöker att åtminstone mima med till.

Årets första match vart det otroliga 5-0, andra ändå glädjande 2-2, den här gången fick vi nöja oss med galet många målchanser och känslan av 31000 pers. Såhär långa matcher gör oss explosiva armbrytare något otåliga men någon match då och då fortsätter jag gärna att gå på. Nu när vi gått och blivit Hammarby IF Armbrytarförening är det ju snäppet häftigare också, Shrek/Hulken-grönt på klubbtröjan kommer jag sakna men inte särskilt länge tror jag!

Göra saker var det ja! Fotboll, grönan, fotboll, grönan. Jag klagar inte! Igår tog jag djurgårdsfärjan för att möta kollegorna Amanda och Mau och åka allt det roliga som jag alltid åker.

Jag har alltid varit en fegis när det gäller höjd- och skräcksaker men med 0 minuters kö överallt fanns det ingen tid att vela eller fega ur och plötsligt satt jag i Katapulten där jag aldrig skulle sätta mig. Man kan se mycket av Stockholm på många ställen men där uppe såg man så mycket mer inklusive de enorma åskbyarna - "såg ni blix- WAAAAH!!". Igen, igen, igen!! YOLO lurade även in mig i Spökhuset, där jag tackar mitt halva synfält och Maus ryggsäck som jag gömde ansiktet i, men jag är glad att jag gick - skrik, skratt och adrenalinkickar bränner en hel del har jag märkt. 

Efter att ha "lurats" in i Katapulten, Spökhuset och Radiobilarna som jag också alltid skippat, och även äntligen bockat av Pop Expressen som icke-epilepsiframkallande-och-lika-härligt-snurrig-som-förr hade jag kunnat köra en runda till men istället överrumplades vi av det väntade regnet och jag shoppade en supersnygg regnponcho, förhoppningsvis får jag använda mitt fina Skansenkort fler gånger. Innan vi drog samlade vi på oss en chokladkaka och ett fyratal små gölliga hundar! Everybody, möt Yolo..

Den där vad-ska-jag-fylla-mina-dagar-med-nu-då-krisen var minst sagt kortvarig, eller jag skulle i varje fall inte kalla det kris för trots oplanerade och ibland inaktiva och rastlösa dagar så njuter jag mer än på länge av sköna tonårsaktiga sovmorgnar och oregelbundenheter. It's like I got this music in my mind singing it's gonna be alright!