Sånadär rädslor

Hemma efter näst sista tillfället och idag bjöds det på superintressant och rolig föreläsning om KBT, vilket förutom mina initialer står för Kognitiv Beteende Terapi/Träning och vi pratade mycket om oro och rädslor i idrott och vardag. Tankar, känslor och beteende kring dem och hur de ska handskas med.

På frågan om fobier räckte jag inte upp handen, för jag har väl ingen fobi - eller? Jag kommer inte på någon direkt fobi som vissa tänker på kryp och höga höjder men väl hemma har jag ändå kommit på ett tjugotal små och stora, rimliga och orimliga rädslor. Det är intressant och säkert nyttigt att inse dem för vad de är, för att sedan kunna ta itu med de egentligen mest löjliga orosfaktorerna. Men att exponera sig, gå utanför bekvämlighetszonen och töja på gränserna är banne mig lättare sagt än gjort! Och så känns det ju ofta så mycket mäktigare i bok och film, såklart.

För mig gav Divergent en jäkla kick, jag höll andan med stenhårt grepp om boken och sen med ett fånleende och magpirr framför bioduken, så den rekommenderar jag apselut!

Rädslor är ett intressant ämne, de kan vara hur orimliga som helst men ändå vinna vår fulla respekt. Det kan ibland vara lättare att ta steget ur ett flygplan med ett fallskärm på ryggen än att säga några ord framför klassen, är inte det märkligt? Kring armbrytningen och tävlingarna där har jag lärt mig hantera och vända de flesta tankar, känslor och beteenden som är utan positiv effekt, men utanför finns det fortfarande så mycket annat att våga! Och det är både skitläskigt och spännande.