Kvar i Polen, "uppe bland molnen"

Tillbaka till verkligheten har jag sagt förut, men så kom jag på att även om förra veckan känns så overkligt mäktig så är den väl lika mycket verklighet för det! Men under tiden som hjärnan fortfarande befinner sig i Polen för att smälta allt är det bevis jag har lite bilder, några bleknande blåmärken, ett SILVER och ett GULD. Shit pommes!

Utsikt från vårt rum på åttonde våningen, vackert och supernära vattnet! Till skillnad från vanliga semesterresor så går ju de internationella armbrytarresorna till länder och städer vi själva inte bestämmer, så man uppskattar lite mer när man hamnar på ett av de finare ställena.

Hej sambo-Agnes!

På EM i maj var vi fyra-fem i klassen och nu var vi tio, då gick det åt skogen i vänstern och jag slutade på sista plats medan högern tog guld. Nu överraskade vänsterarmen med värsta mysiga hook-matcherna och jag är så stolt över den!

I höger-kvalet blev det en favorit i repris när jag hamnade i en seg match mot Olga från Ukraina, exakt som vår final på EM. Nu visste jag att det gick och att det bara finns en kudde jag vill ner i!

Det är extra kul att få guldmedalj och kram utdelad av mammas man, som annars gör ett imponerande jobb som speaker! "Du e dutti du." Tack!

Och landslagskompisen Victoria imponerade med att ge både mig och de andra i klassen ordentliga matcher! VM-brons efter bara några få tävlingar - grymt jö!

Poff så var vi hemma.

Bling bling

Jag är grymt stolt över landslaget som sammanlagt tog hem hela 25 medaljer och en femte plats som nation av typ 40! Jag är stolt över Agnes, min klubbkamrat och roommate som åkte på sin fjärde tävling och tog hem ett asgrymt brons! Och stolt dotter till självaste mamsen som förutom att klara provet för att få döma EM och VM tog två femte platser i en växande masterklass, och även fortsätter vara en av mina absoluta favoriter!

Men jag är också stolt över mig själv. Jag vet vad jag har gått igenom och även om det inte känns som någon big deal längre så vet jag att jag kunde gjort det enkelt för mig och siktat lägre. Men enkelt är inte alltid bättre, i längden har jag märkt att det ofta är sämre. Lite fighter är väl bra!

Medan andra går runt, hoppar och taggar mer eller mindre aggressivt innan matcher så har jag fått lära känna det som funkar och passar mig bäst, så jag sitter eller står ganska lugnt med vatten, tigerbalsam, rätt musik och förhoppningsvis rätt fokus. Den här tävlingen kändes som den mest osäkra och mest olidliga, tills det var över och det slog mig att allt vart rätt och att jag egentligen aldrig känt mig så rutinerad.

VM 2010 skulle bli min sista chans att prestera som junior-18 men då åkte jag istället in på sjukan. Nu fick jag en andra och sista chans att visa vad jag går för i junior-21 och jag kunde inte gjort bättre. Jag känner mig redo - nästan lättad - att gå tillbaka till senior nästa år, utan någon tidsmässig press då jag har all tid på mig där, och med vetskapen om att jag har kommit långt och kan komma längre ser jag fram emot allt som har med utveckling att göra! Nu kör vi.