Jag vill nå ännu längre!

Det slog mig plötsligt hur och varför ett guld i slutändan inte alltid behöver spela så stor roll, utan hur det är - hur löjligt eller klyschigt det än låter - de matcher man kommer ut ur starkare eller visare, eller över huvud taget fortfarande med i spelet, som gör det. De man aldrig var säker i, som man lika gärna kunde ha förlorat men nu inte gjorde det. Det är de som betyder mest för mig och gör mig mest stolt.

Ni vet de där halvvakna ögonblicken, när man precis vaknat men inte riktigt reflekterat över vilken dag det är än, och tankarna som snurrar är antingen helt skruvade eller också på en överraskande avancerad nivå? Under den stunden idag funderade jag över varför jag faktiskt inte känner mig så överlycklig och belåten över mitt guld - som ändå är ett VM-guld - som jag kanske borde göra. Jag har tänkt att det mest varit svårt att smälta, alldeles för mäktigt för mig att ta in helt, och att det är därför jag inte känner mig sådär oövervinnlig när jag slänger en blick på medaljerna - för säker på att jag kan om jag vill känner jag mig ju ändå nu.

Och jag såg gatloppet ifrån Gladiatorerna framför mig, men ett där den starkaste och svåraste att ta sig förbi inte är med av någon anledning. Detta var då junior-21 klassen där jag stod på första och andra plats för knappt två veckor sen, medan ett fullständigt gatlopp är seniorklassen, där det tuffaste motståndarna är.

Nästa år ska jag tillbaka dit, till senior. Nu är jag nöjd men jag vill bli ännu nöjdare, och med ett VM-brons i bagaget från förra året vet jag att jag kan även där - utmaningen är att ta mig dit igen, hitta min plats i båda armarna och behålla dem så gott jag kan!